Telefonsamtal på mitt golv.

Jag ligger kvar på mitt golv flera mintuter efter jag har lagt på luren.
Så otroligt tacksamt för att jag vådade ringa, tacksam över att han inte vet hur otroligt snabbt mitt hjärta slog innan han svarade.

Jag ligger kvar på mitt golv flera minuter. Hans röst har för länge sedan försvunnit och tystnaden känns mer påtaglig än innan.
Han pratar vackert, det är nästan som musik. En ny melodi, och offta fattar jag knappt vad han säger, fast han säger om flera gånger. Han måste prata långsamt och tydligt. Jag känner mig mest dum som inte fattar, men hans ord går ihop till ett tillsammans med den nya melodin.
Kanske lär jag mig med tiden, om tiden ger mig chansen. Annars får det va.
Det är så där vackert att hjärtat slår lite hårdare slag.

Han verkar så fin, inger en slags kännsla jag inte kan sätta ord på.
Men egentligen vet jag ju att det är något med honom, det märkte jag egentligen första gången jag såg honom. Men sådant säger man ju inte.
Egentligen så borde jag inte göra så här, för hur jag än gör så blir avstånden mellan ö-vik och halmstad alltid lika lång. Alltid lika oändligt långt.

vad är det som gör att man säger saker som man inte förstår.

"Du kan väl ringa mig ibland, för jag pratar gärna bort alla tomma gråa nätter"
- Lars winnerbäck.