På norrafronten, intet nytt.

När jag står i träningslokalen med säkert 25 andra kan jag inte riktigt förstå vad jag gör där. Och efter en halv timme känns det ännu mer omöjligt att förstå. Hela kroppen är som en spagetti och allt efter som får jag lätta av vikter och tillslut står jag där med 5 kg och kämpar.
Innan hade jag väl 13?

Jag hatar kännslan av att inte orka lika mycket som innan. Förklaringen är enkel, senaste tiden har varit sjukdom på sjukdom, förkylningar och hosta som vägrar gå över.
Men jag gillar inte det, medans jag står och tränar kan planera en tid då jag ska träna varje dag. Även om jag vet att de aldrig kommer bli så.
Samtidigt så tänker jag, vad hade jag gjort om jag inte varit här?
Svaret känns ännu lättare.
- Körkorts teori.

Men jag gillar träna, jag gillar att jag bli piggare efter åt, att jag slappnar av i mina annars för spända axlar. Under 1 timme tänker jag så otoligt lite gemnfört med vad jag gör under alla andra timmar.
Samtidigt tycker jag det är kul att se Fridas minspel när hon inte kan hålla sig för skratt. När hon biter sig själv i läppen för att inte gapskratta åt den hurtiga friskisledaren som ser så nöjd ut när hon gör stegen. Hon verkar så nöjd.
Jag kan inte hålla mig skratt, utan skrattar för mig själv åt fridas miner, för hennes finiss smitar och för ledarens nöjda min.

Alldes för ofta tänkte jag, "JAG ORKAR INTE!" och "TAR DET ALDRIG SLUT". Men jag orkade, och det tog slut.
Ett problem med min kropp är att den har en förmåga att se jävligt vältränad ut. När den inte orkar nåogt alls. Musklerna ser ut som de kan lyta hur mycket som hälst (nästan) Men i dem finns nog bara luft. På gott och ont.

I dag hade jag bara Naturkundksap. Sedan vet jag inte vart tiden tog vägen. Jag gör liksom inget specellt mer än sitter vid olika körkortsprogram, drömmer om körkort, och cyklklar.

I kväll ska jag se extistens och korrespontenterna.
Och nu ska jag inte sjuta på det längre. Jag ska skriva en musikutvadering. Föresten, jag fick VG i musik.
Vem hade trott det?

Föresten, våren är här, ska vi skricka vår skrick så som jag och ronja rövardotter gjorde när vi var små?