Hej, Alla nya brevvänner?

Jag kommer ihåg när jag var liten och jag premenuerade på tidningen "kamrat posten" (KP). Tillsammans med min bror. Längt bak brukade små flickor och pojkar skicka in små annonser om att de önskade få brevvänner. Jag minns att jag satt på min storasysters rum, hon läste annonserna högt och efter åt så sa hon?
Men hon verkar väl trevlig, ska du skriva ett brev?
Jag minns att jag ofta tänkte skriva brev men att jag aldrig gjorde det, men det var mysigt att vara på storasysters rum och höra om hur folk gillade popband, filmer, vänner och bokmarken. Sedan brukade de avsluta "det spelar ingen roll om du är tjej eller kille"

Senare åkte jag skidor och lärde känna en tjej som hette Sofia och vi började brev växla. Efter det har jag även brev växlat med Linda och Rebecca. Även skickat brev till sötapojkar med aldrig fått handskriva brev tillbacka, bara mail, men det är lika fint det.
Efter det har jag mailat med lite olika och nu har jag på ett eller annat vis tappat kontakten med dem. Vilket är lite tråkigt.

För man kan inte komma ifrån, att hösten kan bli tuff. Att det är trevligt att komma hem i från skolan (efter att kanske ha cyklat i motvind hela vägen hem) att få se det dära brevet på köksbordet, att koka en kanna te och läsa det, begrunda orden och sedan skita i att man har massa plugg. Utan skriva ett svar. Lika fint är det att veta att när man startar datron så finns det ett mail, långt eller kort. Skrivit i hast eller med all tid i världen. Och sedan sitta med te koppen, höst musik ibakrunden och skriva ett fint svar.
så:

Annons:
Hej jag heter Lovisa och jag har vandrat runt på jorden i 18 år. Jag tycker om att dansa tills jag blir yr, då dasar jag gärna lite till. Jag gillar att gå på loppis/secund hand. Skratta tills jag får ont i magen, rosé vin, festivaler. Under kjolar, kläningar, poesi, äventyr, picknick, siden band, rosetter och väl doftande te i stora koppar. Fin musik, fotogrfera, gitarrer, saxofoner och live konsetter, jordglobar, disny sånger, att sjunga högt och falskt framför speglen i smyg och tänka att jag ska bli rockstjärna en dag. Jag gillar att Tänka i ovana tankebanor, disskutera, framför allt gillar jag drömmar. Storslagna, sådana.

Det spelar verkligen ingen roll om du är kille eller tjej, ung eller gammal. Roligt om vi har gemensama intressen men apsolut inget måste. Jag ställer inga krav att vi ska skriva ofta tillvarandra, kanske bara någon gång då och då.
Hand skrivna brev är fint, mail är snabbare, man kan göra båda. Jag tycker att du skra berätta vad du vill, och det behöver verkligen inte ha röd tråd. Bertta om din vardag, och dina spännande äventyr. Eller allt konsigt du upplerver, hur det är att leva som dig, och vad du drömmer om. Vad som.

Jag tycker att DU hör av dig!
Oavsett om du bor i Halmstad, Jokkmokk, Asien, Grönland, Öland.
skriv till mig på: lovisa.90@hotmail.com så fort du kan. Så får vi se vad som händer. Om du vill kan du döpa mailet till "hej min nya brev vän" eller något haha ;)
du kan vara anonym om du vill, eller kan du vara min alldra bästa kommpis. Alla mail är hjärtligt välkomma.

Vad har du att förlora, nä, inget! (Ta alltid en chans när den kommer)
Skriv, skriv, skriv.
Så ska du se att du överlever även denna vinter.

(jag försöker säga till mig själv att det inte gör något om ingen skriver, men kommer på att det gör det nog")

Håll inte i mig när åskan går, jag kan inte ens hålla en tråd.

18:45
Solen brinner upp nu, öppna dina ögon för att fånga det sista stålarna. Lär av träden som sträcker sig emot himmlen. I morgon gör vi lika dant för att se om vi kan nå högre höjder, om vi springer snabbare kankse vi klarar av ribban som ligger vid 2,35 meter?
Säg det inte till någon, folk skulle kunna ta folk som oss helt fel.

Dagens hemmlighet är att jag har ätit vita små tabbleter för att ta mig igenom dagen. De kallas ibumentin och jag tror att dem är lika smarta som ipren.
För min hals är svullen och gör ont. Och jag har tillbringat tid med att stirra upp i taket och väntat på att det onda ska gå över. Jag har väntat på bättre tider då jag inte längre är förkyld längre.

Klockan är 18:50 det gör fortfarande ont. Ett tillfälligt sne steg.

Jag har varit flera epoker ifrån i dag när jag pluggade svenska littraturhistoira. Jag läste om 1700 talet och det fanns liksom ingen riktig energi för att verkligen orka bry sig. Kanske syns det i betyget en dag. Men det bekymmrar mig inte.

Det är söndag, jag har söndags kännsla. Det är inte så dumt. Jag dricker kaffe som är lika svart som natten, utan att bli mörkrädd.
I morgon är det första september, visst känns det som tiden på något vis rinner oss mellan fingrarna?

18:59. Sluta dröm det ljuva livet, vi kommer vara med om det!

Livet är en dans med svåra steg.

Allén är inte så dålig ändå
när du går brevid.

Lördag.

Innan jag skriver något annat så vill jag bara bekräfta sanningen. Halmstad är staden som drar ner oss till botten av ån. Håkan har rätt på många sätt.

Så, nu glömmer vi det och tänker på sådant som gör halmstad värt att tillbringa tid i.
Närmligen, Amnestyloppmarknad!
Efter ett upphåll som känns som en evighet, och vi har virrar runt på alla loppisar vi har kunnat hitta utan att hitta något som är bättre så var jag och karlsson äntligen på hemma plan. Ett kärt återseende där vi allt förlorar våra studebidrag och lön innan vi hinner tänka allt för långt. Underbara, amnesy. Detta var en kärleksförklaring till dig.
Efter det blev det Emaous och picknick i gunilla parken vilket jag är glad att det äntligen blev av! Gunnila parken är som centrel park i Nwe york, fast i halmstad. När vi satt där kom en kille och vi hjälpe honom med sådan sak man har armen i när man har brutigt nyckel benet. Han hade fått hjälp med att rammla sa han och hans läpp var sprucken. Tänk vilka otäckheter det händer på våra små gator.

Blommiga sprut cycklar i solsken.

Karlsson.

"Livet är för kort för att inte unna sig en lång fika."
Jag hugger in på blåbärs bulle, Mumms!

Solen sken över trädtopparna.

Långt i från ett klipp, men vilket köp.
Kanske en av världens finaste kappor hittade jag på Emaous.
Den får mig drömma om paris och rom och sådant där löven brinner om hösten. Fint
Det ska vara med mig när jag promenerar i parken i höst.

Jag köpte rosen tyg som ska bli en klänning.
Ett lappproget jag ska dra i gång i höst.
Här leker jag dock superman.

Jag köpte fin te kanna(igen)
Kom och drick te med mig!

Fint.

Fina öronenhängen som ser ut som små barborskor

Något jag bara vill ha!

Efter detta åkte jag hem och tillbringade resten av dagen i sängen. För jag är väldas förkyld nu. Så sov jag i så där tre timmar, drack te och åt ibumentin. Så som man gör när man mår som jag.
Sedan ringde han och vände upp och ner på allt som vanligt.

Fredag.

Tråts att halsen gör ont och näsan rinner lite grann, så hade jag tänkt att det skulle bli nått glas vin och dans ikväll.
Det ska bli mycket fint, himmlen är alldes stjärnklar!

Sånt som händer förra veckan.

Jag och sofie står och fönster shoppar bokstavligt talat vid utanför indiska.
Vi säger att skylt dockor inte vet hur kall sveriges höst är när de har bare ben, men varma mössor.

Plöstligt hör jag en mörk mans röst, jag hoppar till lite så som man kan göra när man ser en läskig film och något oväntat händer. Men jag tror inte det syns på utsindan, men det känns på insidan.

Där står en gubbe han säger med ett förnuligt leende.

"Fina flickor, finns det i halmstad"

Så går han vidare, jag ville nog säga tack, men jag tror inte jag får ur mig något mer än mitt vanliga "jaaa" så där knasigt, och så leer jag nog med ett sådant jätte leende.

Han gjorde min dag, fint med söta gammal gubbar i gubbs kept och mage.

Om att musik gör ens vardag.

Ljust nu längtar efter det här albumet ska släppas jätte mycket. 24 September känns som evigheter, men något att längta efter. Något som man vet garanterat kommer pigga upp i höstruset. Vilket känns betryggande. Nya låten "anna" går på repeat.

En dag i ljusgråttt.

Jag känner mig sjuk, liksom lite ont i halsen och tunga ögonlock så fryser jag lite. Jag har ätit äckliga sugtabbletter för att motverka förkylning och hoppat över dagens planerande träning. Jag hoppas det hjälper. Men tanke på att halva klassen verkar ha ont i halsen så vet jag inte.

Jag har även suttit med huvudet i händerna och inte gjort något alls ett tag, legat på ett trä golv och försökt. Jag säger, försökt jobba med skolan. Men nej, omöjligt.
Jag tror jag behöver sova, länge, och ostört. Så jag ska försökta att lägga mig i tid i kväll, lättare sagt än gjort.

Hittat en fin blå jaka som jag vill bli min och så vetjag inte alls vad min mobil är?

Jag har på min min stora gubbekoffta som jag köpte på loppis för en femma, och ett par strumebyxor, nu ska jag se vad kylskåpet har att erbjuda till kvällsmat.

Kanske var det en dröm?

"Det skulle aldrig ha gått, när vi stått
på så olika ställen i livet, men tiden gav oss lite grann ändå"

Sebastian, varför är du så långt borta?

Jag kan minnas hur hans ögonglittrade på ett vis som fick mig känna mig levande. Hans smala fingrar runt cigaretten när luften i lungorna blev rök som steg emot himmlen. Jag kan höra hans röst i huvdet, när han skrattade åt mig.
Hur hans vassa nyckelben kännes emot mina läppar och vilka slag hans hjärta slog.
Hur vi satt i parken den efter middaagen i timmar och hur gräset känndes fuktigt och hur livsöden vävdes samman tilmmans med drömmar om hur man tar sig här ifrån så smärtfritt som möjligt.

Hur jag förökte hålla mig på marken samtidigt som jag flögrunt med helium balången i handen som kallas förelskelser. Hur jag kunnde se saker som inte fanns och hur vacker livet var.

Hur 7 nyaser av rosa målades på himmlen och hur fåglarna flög över den. Hur han kysste mig tills jag blev helt matt av kyssar.
Hur han dasade små swing steg på mitt flick rum och vi lyssnade på jazz i timmar, han spelade gitarr och natten hade inget slut.
Det sättet han höll om mig och hur jag pratade stunt, och hur han lyssnade. Hur han verkligen trodde att allt blev bra, och att han inte alls var lika rädd för hösten som jag.
När han kom till mig så smakade han alltid en bladning av nikotin, kaffe och mint.

Hur fint det känndes när han pussade mig i naken på jobbet de alldes för varma dagarna i Juli.
Nu när allt rinner ut i sanden och egentligen vill jag kunna stå emot. Jag vill vara så där stark, men jag faller, jag faller och kanske var det en dröm?

Ge mig något att tro på, tack.

För mycket reng för vårat eget bästa.

Det finns för mycket att berätta om när det gäller vår gympalärare, i dag har varit en dag med många nya intryck och problem. Kuluturhistoria och religon blir nog precis så intressant och givande som jag har hoppats på.
Gympan, kan jag nog bara glömma. Och jag som hade tänkt att sattsa på högra höjder i år. fan.

Jag vet att många gillar hösten och jag gör det med, ibland. Jag försår inte varför jag tog på mig reng kläder ens, jag var ju sjö blöt när jag kom hem. I skorna lät det, klafs, klafs. Två koppar te senare känns livet ändå lite lättare.

Milla kom över och vi pratade i timmar och jag gjorde potatismos, tände ljus och följde henne hem i mörket. Har ni tänkt på det? Det är så mörkt.

Jag har verkligen försökt ta tag i proget arbetet, men hjälp detta är så flummigt känns det som.

Nu måste jag sova så jag ialla fall har en chans att hänga med på NK imorogn.

Ballonger, fina klänningar och men som flyger med hjälp av paraplyer.

Oh vad fint,
fler musik videos skulle var så här.

Min söndag.

Efter lite förvirring om plats så cycklade jag och sofie i färglada klänningar emot aktonen "Första, andra, tredje"! Vilket var mitt favorit program, höst 07. Nu hade vi chansen att se det live, vilket man inte missar om man älskar gammla saker.
När vi kom var den lilla lokalen redan fylld med folk och vi gick försigtigt runt ibland sakerna.
Efter ett tag började vi leta platser man fan inga, då kommer en sthlm tjej fram till oss och frågar om vi inte vill sitta längst fram. Fina unga tjejer, första raden. Det skulle bli bra tv.

Så med strålkastare i ögonen och ett par tanter som klagade i öronen så väntade vi. Det var filmkillar överrallt, massa sladdar och varmt.
Efter ett tag så klev Peder Lam upp på sen, (han tycker jag är bra tjusig i färgglada kläder ) vi fick klappar på lite olika sätt, för att göra bra tv. Även hålla upp aktions skyltar, långsamt. Som natuligt vis "flickorna med de fina kläderna skulle göra"
Jag känner sofies armbåde i sidan när hon viskar "du får göra det" Ja det fanns inget annat val än att hålla upp skylten och se dum ut. För det lovar jag, dum ut ser jag ut. Ler så där fånigt, suck.
Efter det hälsakde Ernst en välkommen och han var så där mysig och jätte stor som vi hade tänkt honom.

Sedan började aktionen, vilket nöje. Folks pengar rullade, jag och sofie tappade hakan över hur mycket folk kan betala för en porslins figur. Som vi hade kunnat hitta på loppis med lite tur, eller ännu varre, en uppstoppad björn 33 000?! Är folk inte riktigt kloka?
Tiden gick fort och snart var det slut, vi pratade lite med Peder efter sänningen, och fick gå med våra cycklar fram och tillbacka. Säkert för att det skulle bli bra tv.
Det ska bli spännande och se hur vi ser ut på tv, tror det sänds tv4 3 oktober någongång. Vi får se.

Efter detta började vi cykla emot vallås, hamnade i snöstorp. Sedan såg vi en skylt, "loppis 5 km" Ja visst tänkte vi och började glatt cyckla. Ut i ingenstans, ibland kor (jag är lite rädd för kor) och ibland öde mark utan loppis. Jag ville vända ett tag men sofie tyckte vi skulle slutföra detta, vilket hon hade rätt i. Men jag började tänkar att psykisk sjuka säkert bor på landet och om det skulle hända något...
"Hej s.o.s jag är....i ingenstans men i en skog typ, och behöver hjälp?"
Tillslut kom vi fram till en lardgård där vi köpte en brika, en skål en bruk. Frun skrattade konstigt högt, barnen lekte i trädgården, närmsta hus var säkert flera km, och manen i huset hade smutsiga händer, sprit flaskorbakom sig och pratade långsamt. Vägen hem känndes inte lika lång. Det roliga är att det bara är jag och sofie som alltid lyckats hamna i sådana här sitvationer. Efter en sväng på vallås så var så trötta efter gårdagens äventyr, aktion, förlite sömn och flera mil cyklande att jag somnade när jag kom hem.

Trevlig söndag.

Tiden som inte räcker till.

I dag är jag ledig, jag ska snart till karlsson och sy i timmar. Bjuda Frida på lunch och i kväll blir det träning igen.
jag hinner liksom inte blogga för jag blir så trött när jag har tiden. Men när jag får ork, lust och tid lovar jag att jag ska berätta om vilka äventyr jag var med om i söndags.

fortsättning följer.

Halmstad.

Visst känner man igen sig.
Länge leve disney!

Den 25 Agusti.

Lovisa är en försvenskad form av Louise, har sitt ursprung i namnet Ludvig och har använts som dopnamn i Sverige sedan 1600-talet. Det fick en plats i almanackan på 1750-talet när kung Adolf Fredrik gifte sig med Lovisa Ulrika av Preussen.

Namnet Lovisa har haft en kraftig uppgång under 1980- och 1990-talet, men har sedan börjat vända neråt igen. Den 31 december 2006 fanns det totalt 27 650 personer i Sverige med namnet Lovisa, varav 8 762 med det som tilltalsnamn.

Lovisa har namnsdag 25 augusti.

Lovisa betyder kämpe.

Grattis till Louise som även hon är namnsdag i dag.

Jag är även en stad.
Det har jag alltid sagt, jag ska till findland, någon gång.

Lovisa (finska Loviisa) är en stad vid Finska vikens kust i Östra Nyland i Södra Finlands län. Lovisa har cirka 7 420 invånare och har en yta på 44,52 km².

Lovisa är en tvåspråkig stad med finska som majoritetsspråk (58%) och svenska som minoritetsspråk (39%).

Områden i och delar av staden är Bryggeribacken (fi. Panimonmäki), Flokomkärret (skogsområde, uttalas flo:kåm-), Fredsby (fi. Rauhala), Garnisonen, Köpbacka, Lekarn, Märlax (fi. Määrlahti), Nystaden (fi. Uusikaupunki), Räfsby (fi. Haravankylä), Svenäs och Valkom (med hamn, fi. Valko). Här finns också torget Saltbodtorget (fi. Suolatori), öarna Dunkahäll och Tavistholmen, åsen Kvarnåsen (fi. Myllyharju), fjärden Hudöfjärden, vikarna Lovisaviken (fi. Loviisanlahti), Päronbotten, vattendraget Lovisaån (fi. Loviisanjoki) och sundet Varvssundet.

Historia [redigera]

Staden grundades år 1745 under namnet Degerby men döptes om till Lovisa år 1752 när kung Adolf Fredrik besökte staden.

Finlands första kärnkraftverk finns på Hästholmen utanför staden. Den första reaktorenheten Lovisa 1 togs i bruk år 1977 och Lovisa 2 1982.

p.s, om hallands posten kan använda Wikepidia som källa, kan jag!

Fröken Lejford, 18 år

I dag, mitt i allt regn så fyller frida år. HIPP HIPP HURRA!
Frida får mig jemt att skratta, hon har svar på mina förvirrade tankar. Det var hon som såg till att jag fick träffa Håkan Hellström och inte fegade ur. Hon kan nästan alla ords språk i hela världen och det är hon och jag som drickar varm chocklad och visp grädde, drömmer om höga fjäll toppar och vi är lika dåliga på matte.
Vi är lika lika som olika och kan prata och analysera saker i timmar, glömma bort saker vi skrev på provet förra veckan och skratta åt saker som ingen annan skulle tycka är kul.
Hon är min segel kommpis och när vi vill ska vi segla runt i skärgården och äta glass.

Hon ska lära sig surfa, kanske flytter hon till USA och gifter sig med en brandman. Då får jag bo där hur mycket jag vill, hon lär mig surfa och jag lär mig prata lite bättre engelska, Ja det är sådant som händer i framtiden. När vi alla har tagit oss här i från.

Ett stort GRATTIS, i dag är alla tårtor och kakkor till Frida, alla stora paket och alla fina falska födelsedags sånger. Det och mycket mer är hon värd.
(Tack för att du finns frida)

Men i dag är det henens dag,

trion har blivit vuxna och nu är det vi som har solen i ögonen för alltid.

no.

Det är något med vädret, Min okunnighet när det gäller tecknik. Något om tiden som knappt rör sig, om min gadråp som vill ha höst.
Och jag som helt plötsligt har alla syskon i mitt hus igen.

På gott och ont.

Ja, så var det där med skolbänkar, klasskamrater, förväntingar och krav. Som aldrig blir som man har tänkt sig.
Men det var sista gången jag satt i ett upprop i berman och jag tror att man börjar acceptera det mer och mer. Det är ju så uppenbart att vi inte kan stanna tiden.
Det är så uppenbart att allt rör sig i samma mönster. Men vad hade jag väntat mig?
Nej just det.
Vi i Sp06K är alla små stjärnor på gott och ont.

Trafikljus är reglligösa och herregud tycks förfölja svensken mer än vad vi tror.
Sådant tycker jag är läskigt.

Sista dagen på sommarlovet: Lund.

Det var ren tillfällighet min och sofies sista sommarlovs dag tillbringades i Lunds secundhand affärer och ett café med schakrutigt golv. Snubblat fram på kullerstens gator med en karta i högsta hugg, skrattat och sett fina hus.

Det hände även mirakel i lund.

Vi går först till st erikshjälpen, för att fyna secund hand. Oh vilka priser, ett paradis och här köps en filmis, basker och en hatt och väska till sofie.
Sedan går vi ner i en antik afärr som låg i en källare. Sofie hittar en fin te kanna och då händer miraklet. Jag hittar en jordglob som är som ett halsband!
Jag vetinte om ni kan förstå detta, men jag har verkligen letat efter ett sådant halsband. Trott att det var helt omöjligt! Jag har tänkt att göra ett själv av knappar, penvässare eller kankse går det att hitta en jordglobs nyckelring som man kan göra till halsband?
Men nu hittar jag ett färdigt halsband. Detta är så stort att jag inte riktigt vet hur jag ska regarera och mina händer börjar skaka.
Har ni någonsin letat efter något på loppis i ett halv år och sedan hittat det ni söker till ett bra pris?
Jag lovar, den kännslan är nästan den bästa kännslan!
Det gjorde min dag.

Sedan vandrar vi vidare, i dag har jag även fått höra att jag har fin kjol av tre främmligar på stan. Hur ofta händer det?
Träffat en jätte trevlig främmlig i lund som pratade secundhand affärer emd mig och sofie mitt på gatan.
Sedan har jag varit med världens bäsa karlsson, ätit en himmels lunch och smitt storslagna planer.

Lund gjorde ett stort intryck på mig, hoppas vi ses snart igen. kanske i framtiden bor jag här som fattig student. Man vet aldrig.
Ett toppen slut på ett toppen sommarlov helt engkelt.

Lunds domkyrka

Så här ser sofie & jag ut i alla städer
Leende och karta!

Fina hus.

Den som söker ska finna
Jordglobshalsband.

Så glad blev jag när jag hittade det!

Fint golv.

Lunch.

Mums!

Det svänger ju.

Vad väntar du på!?
Dansa, på ditt flickrum, pojkrum, vardagsrum, trotoarer, kök, toaletter, skolkåridårer, arbetskontor, torg, gator, skogen, ica, doktorn, tvättstugan. Alla plaser är bra plater för dans.
Det svänger ju!

Swing it!

I dag har jag, frida och sofie sette film som gav oss tårar i ögonen, samtidigt vi suckade "oh!". Filmen är den bästa filmen på länge, jag vill leva då, inte nu. Då, då man valde sida, för eller emot. Då man trodde på saker och dansade bort världens problem på swing klubbar med tjusiga pojkar och snabba toner, och fina kjolar med strumpeband.
De som stog emot natzisterna. Kallade sig swing kids.

Välkommen in i en annan värld.
Se den!

Varför är det så, att folk inte går ut att dansar längre? Utan börjer på benen och vill vara sexiga på klubbar. I stället för att rocka loss och verkligen ha kul?

Stegen, dansen, kjolen.
Jag hade gjort vad som hälst för att få vara där.
Rakt in i den svart vita filmen.
Men mitt 2000- tal blir aldrig 30 -tal. På gott och ont, samhället må vara bättre nu, men vad hände med swingen?

Lets swing it!

sandslott.

Jag hatar saker som rinner ut i sanden.
Men dig kommer jag alltid komma ihåg dig som en hollwoodfilm.
Oh vad du fick mig att leva.
I sanden hittar man aldrig frigmenten, de är så små att det aldrig kan bli ett pussel.

Om att svettas i grupp och första gången brunt.

När jag hoppar runt i en svettig, kvav friskis och svettis lokal tillsammans med andra svettiga 40+ skulle jag inte kunna svara på frågan.
- Lovisa vad gör du här?
Vad gör jag där, jo förbränner säkert massa kalorier, svär över armhävningar jag inte orkar och får plus på så där högt slag per minut så björns puls klocka skulle explodera.
Alla ser så fruktans värt roliga ut, och jag är trött. Jag börjar skratta, inte bra alls. Det får mig att tappa focus på den "dra upp benet och armen samtidigt övningen." Jag skrattar lite till, hoppar runt med ett jävla leenden ifrån öra till öra och svettas som aldrig förr, alla ser så roliga ut. Jag ser säkert ännu mer rolig ut, och är tacksam att salen saknar spegel.

Tänker på 2000- tal. Är det inte konstigt, att så här många människor sammlas för att hoppa till musik, göra armhävningar tillsammans? Egentligen skulle vi nog bygga en gärsgård, eller mjölkakorna, eller gräva hål, plöja i marken. Eller annat sådant som gjorde att människor var smala på 1800-1900 talet.
Tänk om man skulle säga till dem, "vet du, om några hundra år som bygger vi inte gärsgårdar längre, vi hoppar tillsammans i en svettig sal med teckno som ger en huvudvärk"
Jag tror inte de hade skrattat, jag tror mer att de inte hade förstått vad jag pratar om. För vem ska bygga gärsgåradar, om inte vi gör det?

Hur som, precis som många andra är jag i träningsalen, i träningskläder efter sommaren. Har liksom tappat formen, och muskler som jag hade ivåras, i mina armar finns bara luft.
Jag gillar träna, har alllid gjort. Jag mår som alldra bäst som jag bränner ut mig på två till tre friskis pass i veckan. Jag tänker inte på skola, vardag utan bara på mina andetag och den dåliga musiken.
Sedan skrattar jag mycket när alla ser så roliga ut, skratt för länger livet. Så det kan nog inte bli bättre.
Heja friskis & svettis.

I dag har jag för första gången köpt en brun tröja! Men det var bara för att jag hittade ett par fina bruna strumpebyxor med små små blommor. Köpte ett par trosor för 10 kr på Åhlens och svettband på H&M 5 kr. Fint som snus.
Vandrat i ett sommar reng, som var iskallt.

Druckigt te.

Städa upp, vädra ut, allt är över, allt är slut.

Jag är en sådan som gillar att städa en gång i veckan. Det tar ine så lång tid och det dammet som virrvlar i luften slutar att virrvla i luften. Jag gillar inte damm som virrvlar i luften. Jag gillar när min toa luktar Mr Muscle. Jag städar var rannan vecka mer nogrant och varannan bara lite snabbt. Ibland blir det snabbstädning två veckor i rad för jag årkar inte. (ibland städar jag inte alls, jag låter rummet förfalla i samam tackt som mig själv. )
Jag gillar stödat rum, för då kan jag vara kaous. Om både mitt rum och jag är kaous innuti, då blir livet kaus och jag blir orbalans. Inget kul.

Lovisas städ tips.
- Lyssna på desny musik, tips! En dag är det jag som är kung- Lejon kungen. Den gör en glad.
- Spela hög musik, så högt att högtalaren skakar av ljud vibrationer.
- Damsug i med borste, i stället för att använda en damtrasa som bara flyttar dammet. Ifrån den ena byrån till den andra.
- Ha på dig sköna kläder, ex stor tröja och trosor.
- städa när du mår dåligt, Det finns inget bättre än att sotera saker, städa, plocka unadn när man har tussen saker i huvudet.
- Gör det bästa av sitavtionen, det blir inte mer roligt än vad man gör det. Man mår bättre åt efter.

om våren pratar hon om höst.

Underbara söndag.

Började dagen med att dricka te och sy.
Nu ska jag snart i väg på loppis med fröken Kalrsson, på jakt efter det oupptäckta.
Senare ska jag träna, det känns lite svårt för jag för liksom fortfarande träningsvärk efter förra gången och känner mig väldigt stel.

Nu längtar jag till höst. Men jag vet att jag alltid blir svår på hösten, för jag tycker livet blir lite svårare. Speciellt i november, och allt blir färglöst. Men det är ju inte det jag längtar efter, jag längtar efter brinnande löv, långa promenader, höstsol och tidiga lördags mornar på amnesty. Jag längtar efter tv program som extistens, hjärnstrom, debbat. Jag längtar efter skolrutiner, träning regelbundet, häng på dyra cafér, lite lagom plugg. Fina kjolar, basker och stickade koftor.
När jag lever det livet igen kommer jag vilja prata om hur långt bort våren är med sina körsbergs träd. Alltid längta till något.
Om våren talar hon om höst.

Förövrigt längtar jag jätte mycket till att åka snowbord och bara glida fram på höga alptoppar och känna fart vinden i ansiktet. Men det händer ju först i januari så jag försöker focusera på hösten ljust nu.

Jag gråter till filmer.

bytahårfärg
cycklafortfort
träffa milla
telefonsamtal
sova
äta god mat
flyga drake
varm chocklad medvispgrädde
skratta
tänka
belleandsebastian
pengar
planer
trött
glad
filmstjärna
rosa himmlar-
te

Jag glömmer bort dagarnas namn,
och vad namnen betyder för vad man gör den dagen

Kullebytor.

Det känns som livet ständigt slår nya kullebyttor.
Som gjort för att vi aldrig ska gå med för stadiga ben på denna jord. När vi tror att vi vet hur det är så skakar vi till, slår en kullebytta. Helt plötsligt ser världen helt annulunda ut.
Det kan räka med en mening, ett ord, ett kostaterade, ett engelt vanligt. Hurmårdu telefonsamtal.
Detta brukar nog hända mig några gånger i månaden. Värst är när jag slår flera kullebtyggor i rad, för tillslut vetinte jag vad som är framåt, bakåt, upp eller ner.

Rädslor. 1. Mörker.

Rädslor.

Jag är rädd för mycket, verkligen rädd för mycket. Rädd för knasiga saker, och saker jag inte kan påverka. Sofie kan tycka det är roligt att jag som är så stor, är så rädd för så mycket.
Jag ska skriva lite om mina rädslor då och då.
Första rädslan ut för berarbeting på blogg är rädslan Mörker.

Jag är mörkrädd.
Så länge som jag minns så har jag varit mörkrädd, jag har inte kunnat sova för att mörket är så omslukande. Haft lampor tända eller sprunigt in till mina föreldrar så fort mörket blev lite för påträngande.
Jag kan ligga vaken och tänka på mörker. Jag får alltid lite hjärtklappning när jag går själv i mörker, jag får för mig att folk går efter mig.
Jag försöker förså varför jag är så mörkrädd? Ingen av mina föreldrar/familj är det. ingen har någonsin lärt mig att mörker är något farligt. Det är som det är något som alltid har funnits där.
Jag kan bli mörkrädd när jag är på mitt rum en helv vanlig tisdag. Barnsligt? Jo ganska.
Efter 18 år på jorden har inte jag hittat ett sätt att bli vän med mörket, bara olika sätt att distrahera det. Prata i telefon är det bästa.
Det sämsta du kan göra är att springa, då blir man bara mer rädd. Det är idioti för det är ju ganska uppenbart att du inte kan springa i från mörker...
Det finns där som en skugga, som en motsats till ljus, men mörket och jag blir aldrig bästa vänner, det står över mitt sundaförnuft.

Någonstans där du inte är.

Jag har avskavft rött nagellack.
Hur har du det?

Vi lyssnade på havets vågor som drog sig in.

Efter att ha lunchat hemma hoss Hanna, blivit stucken av en geting vid ett övergångs ställe var jag hemma hoss Frida åt en andra lunch och försökte återhämnta mig att jag hade blivit stucken av en geting. Detta hände senast vid 5 år ålder och nu väntade jag på en alargisk rekation som aldrig kom.

Vi packade ihop lite äppelpaj, vaniljsås och kaffe och cyklade med motvind till Grötvik. Där slog stora vågor in, det var fint. Vi picknickade, låg på klippor och såg på moln och pratade om livet. Vi klättrade upp för den högsta klippan och skreck livet ur oss, det var fint. Jag gillar hav, gillar kännslan avv vara urblåst. Jag vill bo vid havet när jag blir stor och planerar olika stratergier för attt ta mig dit.
Sedan blev himmlen svart och det drog in mörka moln på himmlen, då drog vi in till stan igen. Men ack, renget kom i fatt oss.
Frida bättrade på Höstgadråpen och jag var smakråd.

sedan föll kallt reng över oss igen.
Nu ska vi till sofie laga tomatsås, tagetell och dricka peaceandlove vin.

Alla aporna på skansen undrar var du är?

I dag har det varit gemngrått.
Renget känns konstant, men ibland tror jag att det är uppehåll.
Jag har städat mitt rum, bäddat rent och gjort fint.
Jag har sytt, lyssnat på radio, läst bok och vilat.
Det är saker som jag vet laddar mina batterier, det är det jag behöver. Nya batterier, uppladdade sådana.

I kväll ska jag se på film med Frida.
Jag lyssnar på Red house painters. Det passar vädret lika bra som Belle and Sebastian.

Sedan ska jag cykla i reng.

Typ så var min dag.

I dag ska jag till en pojke att hans blå cykel var fin.
Han sa tack
Jag sa att han behöver nog växlar och pumpa deckaen.
Han höll med
Jag cyklade om honom
Vi bor i samma kvater och har ingen relation till varandra mer än att när jag gick 1 an på gymnasiet gick han i 3 an. Detta gjorde att vi hejade på varndra när vi åkte buss.
Tydligen hejar vi på varandra när vi cyklar.
Vi bor ju i samma kvater, sådant är trevligt.

I dag har jag köpt för stora skor och en klänning. På loppis, sådant gör en glad. Heja hej höst! (jag försöker verkligen) Men jag längtar redan till nästa vår. Men säg det inte till någon.
Frida, klarsson och jag åt thai mat och shoppade ihop. Sedan tränade vi även ihop och jag kände mig som en spaggetti, eller något som höll på att falla samman.
Men det var roligt, jag ska träna på torsdag För nu börjas det igen, träna är kul.
Man blir trött, jag åt kanske världens godaste fisksoppa och nu är jag så trött att jag ska sova.

Natti.

P.s Det är underbart att vara ledig.

Egentligen är du inte kär i mig, egentligen är det okej för mig.

Det är midnatt, jag är insvept i min vita filt. Det är som allt står stilla på vår gata medans vi pratar, som om allt annat på hela kvateret är dött.
Vi ser ljusen i från stan, de fladdrar på himmlen. Han röker och pratar om sina böcker och om att avkåda. Jag pratar om de rosa molnen som finns runt om oss och på himmlen.

vi lägger oss i sängen, under täcket jag ligger med örat på hans bröstkorg räknar andetag och vi somnar.
När vi vaknar är världen grå och renget spelar melodier på fönsterruntan.
Vandrar i reng, han röker, jag cyklar.

Odefingerbart.

Jag kan inte reglerna i spelet men du får gärna komma hit.

Hela dagen har jag rört mig som under vatten, trögt, långsamt och med ett konstant motstånd. Jag vetinte varför, men jag var tacksam över att det inte var mycket på jobbet för tiden gick i slo motion i alla fall.

Jag hade motvind hela vägen hem och jag känner hur hösten drar sig in som en tunn andedräkt emot våra kinder. Men än har den inte fått grepp om oss och än är det sommar, sommar och sommar.
I morgon är min sista dag som jag tänker jobba innan skolan, jag kan inte beskriva kännslan men det blir nog fint. Jag känner mig utarbetad och trött. Jag behöver tid, tid att städa mitt rum, stotera och bädda rent. Sy lite, läsa min bok, skriva, träffa mina vänner och så ska jag träna och lära mig att simma så där proffsigt, cykla långt och äta picknick. Fynda på loppis! Se bra på film som varmer om hjärtat och dricka te. Så ska jag förberada in för skolank, tänka på progetarbete. Jag borde färga håret som för länge sedan har tappat sin glans.
Men det verkar inte vara allt för många som håller med mig, men jag längtar till skolan. Jag ser framemot Religon, filosofi, teater och rutiner. höst 08.

I går var karlsson och Frida här, vi såg på filmen "a cup of love" Den var överförväntan, faktist se värd. Den ligger kvar i blodet som en liten sten som får en att tänka två gånger över livet och det är inte dumt. Som Romeo och Julia, han var tungen att dö.

Vissa måste dö för att andra ska leva.

I dag har jag lyssnat på sommar i p1 och så har jag lagat min fina tyll kjol och så skulle jag sy i en knapp och sedan sydde jag åt helvete fel. Så det forsätter i morgon..


Annars så snurrar det mer i huvudet och hjärtslagen känns inte lika självklara. Jag kan inte reglerna i spelet, men han skulle gärna få komma hit. Det känns avslaget och som om något har blivit bort blinknat i våra ögon.
Hur hänger sådant ihop?

Jag har kommit på att jag blir knäpp av pengar och jag borde focusera på något annat. Leva så jag vill leva, och inte låta mig för häxas.

Winnerbäck och jag,.

Jag gick i femman när man bror en morgon spelade hög musik så hela kvaterret skakade. Men denna gången var det något speciellt. Jag bad honom spela låten om och om igen, och jag tror att det var då jag verkligen jag började lyssna på musik. Då musik blev något mer än en låt melodi.
Jag var inne på storebrors pojkrum och han sjöng för mig och vi spelade låten och jag fick stressa till skolan med andan i halsen.
Det visade att låten visade sig var "kom" - Med Lars winnerbäck.

Det var som om någon hade förstått det jag kände och skrivit det. "din byst är ful med rocken rollen, håret lyser blont det skulle vara orätt vist om något skulle döma dig för sådant" "det finns ett ord vad jag lider av men jag har glömt det nu det lär komma på när det är för sent, vet hur det känns vet väl jag, jag har känt dig jag är van"
"Hösten blir aldrig riktigt lika svart vit som man tror"
Jag snodde antons utbrända cd sikvor och lyssnade på allt jag hittade, citerade, läste texter och i skolan skrev jag arbeten om hans uppväxt.
När söndermaken kom 2003 minns jag har avis jag var att anton fick gå på konsert men inte jag. Jag lånade hans cd och den är nu mera min, jag lyssnar på den varje höst. När himmlen är grå och jag kommit hem ifrån skolan. Det sätter mig i fin höst stämmning med Winnerbäcks skrovliga röst och höra hur han sjunger hur vi faller, vi faller, faller.
Timglas, söndermarken och brusta hjärtans höst.

Hösten 2004 skulle jag gå på winnerbäcks konsert för första gången. Jag hade nerräkning, hjärtklappning och pirr i magen. Det var på halmstads teater det känndes som en evighet innan han gick på senen. När han väl gjorde det, en kännsla som nästan inte går att förklara. Det var som hela han lös på ett sätt jag aldrig sett någon göra. Det var som en suddig dröm och så verkligt. Som jag fylldes med varje ton, hur jag sedan stog upp i teatern och sjöng med i "hjärter dams sista sång" och "elden". Jag ville skratta och gråta på samma gång med var så fulld att jag inte frick fram tårar eller skratt.
Min bror fixade albumet singerat och nu står det på en byrå som ett minne hur magisk den kvällen för alltid kommer att vara för mig.

Efter detta har jag gått på alla Winnerbäcks konserter jag har kunnat och jag tycker alltid det är fint med live musik.
Winnerbäck betydde mycket för mig underhögstadiet och jag knarkade hans musik, satt och skrev hans låttexter på lektioner och grät till den ensam i sängen när allt gick emot mig. Jag ville vara Hjärter dam, leva som de verkar ha left och jag drömde om Linköping stånån.
Jag tror att han har format mig mer än vad jag tror, jag citerar han atumatiskt när jag pratar och det faller sig natuligt att lyssna på honom, för han sätter ord och får det att kännas lättare på allt det där jag själv inte kan placera men som finns innuti i mig.

Jag tycker hans kärriär är lysande, på olika vis. Han speglar olika sidor av livet på olika plator. även om även han ändras och får nya drömmar och perspektiv. På ett eller annat vis kommer hans toner leva med mig hela livet
Konsertten i går var plaskvåt, levande, dansande och alldes underbar! Något att leva på.

Vi var där blixten hittade ner...

apsolut helt onödigt.

I morgon fyller milla pilla 17 år, jag har slagit in paket. Det är knasigt jag tror alltid att jag är så bra på det, när jag väl sitter där med papper och snören blir det aldrig som jag har tänkt mig, utan det känns klumpigt och fult.
Jag blir arg och irreterad och reslutatet blir halv hjärtat men personligt.

Det bor en spindel i min gadråb, sådant kan jag tycka är obehagligt.
Även om han inte vill mig något ont så gillar jag inte tanken på det.

Himmlen blev grå.
Jag satt hoss frida och vi pratade i flera timmar om allt.
Tiden liksom flög för bi och ämnen passerade.
Annars har jag jobbat lite då sken solen, sofie är i sthlm och det sägs vara rocken roll.

Han pratar fint och jag vill kunna läsa de där böckerna som finns.
En dag
när vinngarna bär.

Om alla hade en cykel som jag skulle det bli renare i luften.

Jag har en cykel en cyckel som är blank,
om alla hade en cykel som jag skulle det bli renare i luften.

Detta är riktig kärlek.

Världens bästa vändskap stavas
MIKAELA OCH LOVISA.
Det finns ingen annan stavning på det i hela världen.

När jag var 7 var hon 6 och så träffades vi i skolan, det var där det började. Vi gunade och lekte stor och lill segel, sjöng engelska låtar som Hanson och The moffats, med ord vi inte kunde uttala.
Vi byggde kojor, snögubbar och lekte flytningar, prinsseror och med gusedjur. oskiljaktiga.

Nu 11 år senare har saker ändrats, men vissa saker är alltid sig likt. Vi pratas vid varje dag och ses så fort vi hinner, fast det alltid är för sällan. Hon är den enda jag kan säga allt till, och då menar jag allt. Jag kan ringa i natten och pratar om alla mina knasiga tankar. Hon kan tyda och säga "Lovisa när ska du ha din mens?" så skrattar vi och hittar lösningar. Ibland tror jag att hon känenr mig bätter än vad jag gör. Hon kan tårkar tårar, få mig att skratta.
och vet ni?
Hon tror alltid på mig. Hon tror att jag kan bestiga berg, klara allt och lite till. Och det mest magiska är att när hon tror att jag klarar det så får det mig att bestiga bergen, klara provet och allt och lite till.
Vi kan promenera i timmar, dricka te och prata i flera dyng.

Jag vet att vi kommer följa varandra hela livet, hon kommer följa mig till altaret, framtiden och en dag så är det väl hon som dansar på min grav.
För jag kommer aldrig över ge henne.

Jag har en ring på min högra hand, det är ett tecken på en odödlig vändskap och kärlek som aldrig kommer ta slut. Den ringen tar jag aldrig av mig.
Utan henne hade jag gått under. Alla borde ha någon som hon. Ibland önskar jag att jag skulle kunna skydde henne emot allt, men det kan jag inte. Jag kan inte mer än hålla hennes hand, och finnas där. Det är lite läskigt att vara så otillräcklig när man älskar någon.
Vi kompliterar varandra och jag är beredd att ge varje kram jag äger till henne om det skulle behövas.

Det är så enkelt, på ett eller annat vis
vi för alltid.
Jag vet att det vi har, finns det ingen annan som äger.

Denna låten är till henne. För aldrig ska jag sluta älska dig.

centimeter delat på dina hjärtslag.

" Du frågar mig vad kärlek är
Men jag vet inget om det där
Bara sådant man kan mäta kan jag förstå."

Om sjukhus och sinnesrörelser.

Jag gillar inte sjukhus det luktar konstigt och det är något med stål sängar som får mig att rysa. Allt känns så hårt och så mjuka händer som varsamt håller oss i liv. En sådan motsats.
Jag sitter i en antre när en kvinna kommer slppandes in, ”ni måste hjälpa mig, jag orkar inte mer. Det gör så ont, jag dör”
Det är som hela vänt rummet stannar upp, kvinnan bakom disken sätter henne i en rullstrol och kör i väg henne. Dessa varsamma händer tar ett tag om rullstolen så är hon borta. Hon om det aldrig hade hänt, blinkar människor och focuserar blicken på något annat.

Det passerar människor, folk ser inte mig men jag fastnar i ögonvrån, soldaten stirrar och jag undrar om det är för att jag stirrar tillbacka? Det sitter en fin dam i en rull stol hon ser så skör ut och stålet glänser.
En ung kille kör en man i en annan rull stol, manen heter nog stig och hans axel vaddar på kavajen ger honom ett fyrkantigt intryck. De läser aftonbladet tillsammans det ser mysigt ut, jag får lust att sätta mig gämte och höra vad som hänt i världen.
En unga killen möter miina blå ögon och fastnar, sedan kommer det en taxi och hämntar dem.
Jag tittar på klockan har jag tagit fel på tiden.

I dag har det rengat mer än vad det har gjort på länge, det liksom forsar ner och i renget försvinner alla de kännslor som folk aldrig får se. Men reng passar sättet jag tänker i dag, 747 är låten som beskriver sinnesdragen.

Jag har stelar axlar, det känns som höst och de varrnar för storm, vet ni att löven har börjat falla? Jag är trött och tacksam för att jag inte jobbar i morgon.

Nu är det dags att sotera musik.

Om att lätta tyngder i från sitt hjärta.

Om att lätta tyngder i från sitt hjärta.

jag skiter i intro, nu skriver vi.
Jag brukar plugga, mängder. Visseligen är jag dyslextiker vilket gör att allt blir svårare, det tar längre tid och jag kan inte läsa mig till saker. Men det hör inte till saken, för saken är engkel. Jag sliter. Jag kan sitta i timmar, måla main maps, listor, glossor, bilder, jag kan skriva och göra allt som de säger hur man lär sig. Jag kan rabbla flera 100 gånger om.
Jag kan pluggar i dagar, vecor och jag kan plugga tills jag börjar gråta av hjälplöshet och utmattning. Pluggar tidigar monar, dagar och kvällar. Diceplin tror jag att det kallas, målmedvetenhet eller idioti?
Men det är inget att sticka under stolen att det inte ger reslutat, för det gör det. I många ämnen får jag mina Mvg och Vg. Kanske skulle jag få högre betyg om jag varit en annan person utan läs och skriv problem som hade pluggat, men så kan man inte tänka för jag är jag med mina dyslexiska problem, hur jag än gör komm jag alltid att ha dem. Thats life antar jag.

Varför pluggar jag brukar jag fråga mig själv. Varför skiter jag inte bara i allt, hänger på café och snackar skit och skriver lite brev? Jag skulle lätt få G och Vg och lite Mvg ändå och ett hyftsat bra betyg.
Frågan är engkel, min ambition förbjuder mig. Jag får så dåligt samvete så jag klarar inte av det. Jag tycker jag är barnslig som skipar en lektion, eller att jag skull fuska på ett prov, jag ska vara glad att jag får utbildning och inte hoppa över något alls om det inte är nödvändigt.
Jag pluggar för min skull, för min framtid, för mitt snitt.
Än vet jag inte vilket snitt jag kommer få, men jag vet att det inte blir 20,0 och inte mycket över det "normala".
Jag vet att det är inte snittet som kommer leda mig till mitt jobb. Eller utbilning. För det är där problemet är.

JAG VETINTE VAD JAG VILL GÖRA MED MITT LIV.

Nu tänker alla, men guud vad den lilla flickan är över ambitös, hon är bara 18. Hon vet inget om livet, vad hon vill. Det vet ingen. Lunga dig, andas.

Jo jo jag vet! Men jag tvivlar, verkligen. De flästa vuxna jag känner kommer säga, bli det här då får du jobb. Bli det här du tjänar bra. Bli det här det ligger rätt i tiden. Bli det här det skulle passa dig.
Men jag vet att de dem nämner inte alls skulle passa mig, jag skulle inte tycka det är roligt. Och det är så jag vill leva. Jag vill vakna och gå och jobba utan några problem.

Ibland tänker jag att jag är dyslextiker och helt hopplöst i många fall på bokstäver, siffror och logik. Men har mågna andra bra sidor, ibland tror jag att jag ska kunna hitta rätt. I ett praktist jobb men så här är mina jobb erfarenheter men pratiska jobb.

Mcdonals. Jag har aldrig van trivds så mycket i hela mitt liv. Jag hade en klump i magen varje gång jag skulle jobba, jag menar varje gång. Jag kände aldrig att jag dög, att jag var aldirg bra. Det är förståligt. Jag var skit dålig, Mcdonalt borde ha gått bakåt med mig i kassan. Men jag lärde mig mängder, jag är glad att jag stod ut. Att jag klarade det, att jag gjorde det.

Städ. Jag är ingen direkt bra städeska, inte dålig häller. jag är för snabb eller förslarvig. Eller för trött, eller bara helt omöjlig. Jag är inte bäst på att bädda sängar eller göra toaletter eller läsa listor.
Men ibland är jag duktig, det går bra och jag tänker. Wow detta kan jag faktist. Så blir det bakslag. Och folk kommer åt, ställen som folk aldrig borde kunna nå in. För det gör lite för ont i bland utan direkt anlednig och jag vill bara gå där ifrån för att aldrig komma tillbacka.

Inte bra alls. Ibland tänker jag att jag aldrig blir riktig bra på något, bara okej bra. Hur långt kan man komma på det?


Jag vill hitta ett jobb jag trivs med, ett jobb där jag är proffs. Jag brukar drömma om jobb som brevbärare och teater pedagåg. Eller skådespelare, konsnär, café ägare, poet, förfatare, fotograf, jornalist, ´volentär, röda korset elleer dyslexi pedagåg osv.
Men jag är övertygad om det inte skulle fungera då bra.

Jag är rädd för att mitt snitt inte kommer leda mig till en utbilning som leder mig till ett jobb. Jag är ärdd att jag ska kolla bakåt i tiden och tänka, jag skulle aldrig ha slösat bort mitt liv på plugg. Jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna hitta hem.
Burkar du vara det, rädd för att aldrig hitta hem?

Det kommer bara leda till något ont.

Jag trycker läppnarna lätt emot din hals.
Min säng luktar du och jag sover tyngdlös om natten.

Jag har gjort mig kalas fin och trallar med i en lätt sam melodi, himmlen var blå innan det rengade och jag tror jag ser något mellan molnen.
Jag letar efter en nyckel ring som ser ut som en jordglob, hur svårt kan det vara? Om någon springer på en sådan så kan ni väl säga det till mig?

Jag spelar lite gitarr och får nästan till det. Det ömmar i mina finger toppar och i morgon ska jag jobba igen.
Ni får ha en trevlig kväll, det ska jag, nu är jag på väg emot kalrssons. Hej

Fyra mygg bet, men hey det svänger.

Jag hinner få fyra mygg bet när jag följer honom till bussen.
Myggorna verkar gillar mig för mycket & nu lyssnar jag på musik han laddat ner, det svänger Django Reinhardt, ett tips. Men be mig aldrig uttala det, över min nivå. Men som sagt svänger, nu ska jag dansa i säng.

Mitt liv som jag är antar jag.

Jag blir ofta melakoliskt när jag sätter mig här och bloggar. Det kan beskymra mig, för mitt liv är helt engkelt väldigt alldaligt, nästan precis som alla andras med lite undan tag.
Jag har mina bra och dåliga sidor. Jag har saker som jag tycker om och saker jag irreterar mig på.
Även jag kan stå i gadråben i timmar utan att hitta något som känns rätt, jag kan planera mitt liv i en almenacka och sedan glömma allt. Jag kan springa med andan i halsen till bussen och veta att den gick för 10 minuter sedan.
Även jag kan bli generad, bli stum men nya människor, eller bara prata alldes för mycket.
Jag kan lyssna på en låt 117856 gånger i rad utan att tröttna och ibland kan jag stänga av radion för jag blir så jävla trött på tuggumi poppen.
I mitt liv så skrattar jag faktist mer än vad jag gråter, jag är mer glad än lessen, och mer fundesam än inte tänka alls. Jag uppskattar oftast dagar, jag stressar ibland och jag brukar alltid njuta av livet.

Men visst är det alldagligt. Ibland så lever jag faktist om samma dagar, varje måndag kan se lika dan ut i veckor, det ända som ändras är detaljer. Jag kan äta tomat soppa tre kvällar i rad, dricka samma te till frukost i en månad. Och träna samma pass varje onsdag 18:15 på friskis i ett halv år. Jag brukar städa på söndagar, duchar på monar och plugga varje efter middag. Jag går på loppis oftast varannan lördag och jag hatar alltid skol maten på torsdagar som för övrigt är min hat dag.
Jag vill alltid hoppa över november och jag kan gå på konserter fast jag redan sett artisten flera gånger.
Jag kan ställa samma frågor till samma människor 2 gånger per dag och ringa dem när jag känner mig ensam.
Jag kan bli ganska tråkigt ibland, jag känner mig lika dan varje dag. Jag kan bli trött och tappa lusten för allt. Jag kan skriva tre dokument i word om mina fåniga kännslor och sedan radera allt. Sjunga på samma melodi en hel dag, om och om igen samma text rad.

Jag kan skratta tills jag gråter, och gråter tills jag skrattar. Jag kan skratta åt mina dåliga skämt och jag kan tycka att jag är ganska kul ändå. Jag kan vända på saker och sedan så blåser mitt paraply sönder.
Jag har ätit gröt till frukost i snart 2 år. Jag blädrar i reklam och är ingen akktvist, kankse nöjer jag mig att vara en av alla dem. Det finns en diagnås för vad jag lider av, men jag har glömt det nu. Jag blir aldrig arg och jag är väldist svensk precis som många andra.

Mitt liv är ganska alldaligt, men många tankar blir jag lätt melankolisk framför bloggen. Det är lite tråkigt, för jag brukar tycka mit i allt det alldaliga att jag får uppleva mycket som många andra inte ser, att mitt liv är ett ävenyr och att jag ständigt snubblar över saker som jag över anlylserar. Det är som en fest, färglatt fykeri med glada färger och kjolar.
Mycket skratt och helt fantastiska vänner som räddar mitt liv gång på gång, som fångar när jag faller och som alltid lyssnar.
Mitt liv är fyllt med fina saker. Så varför blir jag så lätt melankolisk när jag bloggar?

Timmarna går, min kommpis fyller år!

I dag fyller världens bästa karlsson 18 år. Hipp hipp hurra för henne!
Hon är värld alla färglada ballonger som finns, stora paket, rengbågar och barboskor.
För hon är faktist världens bästa karlsson, vi ger oss stängigt ut på nya äventyr, loppisar och djupa teorier. Hon har lärt mig massor och vänder alltid allt tillbacka när det känns tufft då skrattar tills vi får ont i magen. Hon är tant brun och mer advocardo än vad jag någonsin blir, vi kommer alltid vara clowner i denna knasiga värld.
En dag när tiden är rätt ska jag plocka upp henne och ta henne långt här i från.
Solstrålar till henne, grattis!

Bilder. Känn ingen sorg Göteborg, vi är ständigt på väg emot dig.

Glitter i ögonen.

Lyxmiddag.

Frukost & Karlsson.

Jag och plåtnicklas.

I en sjukvärld kan vi inte vara annat än clowner.

Vi hör hemma här, pungkt.

Göteborg.

Vi tycker näsorna emot fönstret på vintage buktigen och drömmer om tyll och 50 tals klänningar. Men göteborgs tripen kom att erbjuda mer än bara fönstershopping, pengar fick inte vara ett problem tråts att det borde ha varit det. Hakuna mattata, vi köpte hus, plåtnicklas, legobitar, svängiga kjolar och mumin nattlinne.
Det glittrade lika mycket i våra blå ögon som solstrålarna i havet, vi räddade sol glasögon som höll på att gå förlorade under ytan, skrattade och badade ifrån klipporna ifrån saltholmen.
Åt god mat, drack rosé och vi var dem som bara gick och gick och gick.
Gick på världskulursmuseumet i timmar och fikade vid götaälv.

Själv klart tog vi halva prickig katt med oss hem, drömmde om sinden rosetter och om vårat kafe som vi ska öppna. Vi disskuterade konsumtion och vad vi egentligen bidrog till, hur vi egentligen levde.
Och som vi levde, det var underbart!
Ett minne att leva på.

När jag kom hem låg ett hand skrivet brev ifrån califoninen, Frida så avlägset långt bort kom att återvänd till allas glädje.