Framtiden kan vara ett orosmål.

Sittvationen känns så skruvad, jag sitter med halva min klass i min svenska läraresmat sal. Vad jag egentligen tycker om min klass och lärare vet jag inte riktigt. Men denna studen känns det som jag inte kan gör annat än älska dem.
Vi håller tal om framtiden och det blir så uppenbart att den skrämmer livet ur oss alla. Och egentligen vill jag nog bara stanna tiden. Försöka förstå vad det är som händer.
De flästa talar om drömmar andra talar om att de inte alls vill fly staden. De pratar om att de har allt de kan önska här, att de behöver andas ut och ta den tiden de behöver innan de flyger till främmande kontinänter.

Jag är inte som dem.
Och under denna middagen tänker jag flera gånger att jag vill vara det. När jag tänker på det så har jag allt här, en familj som älskar mig, vänner som stöttar och finns i alla lägen, nöjen, favorit cafér och oslagbara loppisar.
Varför vill jag så innerligt här i från?
Ibland är det precis som jag kan känna rädslan och paniken som en liten varelse som slår emot minna revben och bara skricker att den vill ut.
Men vad är det jag vill bevisa med min fåniga idée att jag måste här ifrån innan sptember? Vad är det jag vill ifrån? Vad är det jag tror mig hitta på andra gator? Andra städer, andra länder?
Jag har ju egentligen allt och lite mer.
Är det det, att jag har alltid jag vill som får mig att sträva efter "lyckan"?
Med en kännsla av att jag dör om jag stannar och en kännsla av att jag aldrig kommer kunna stå själv på dessa ben som känns för svaga för att bära fram mina drömmar till min framtid.

Nog om det.
I dag har varit underbar, vi sket i gympan och gick i solen. Vi bakade blåbärsmuffins, drack flädersaft och satt i solen.
Underbart räcker knappt till "efter slask is och snö fanns det plötsligt något att leva för"

Millas röst i telefon, hennes röst. Hennes tonläge och den kännslan av att hon känner mig så mycket bättre än vad jag känner mig själv.
Att hon förstår att avstånd mets i olika grader av saknad och att den innebonde längtan har vuxit. Hon känner mig för bra och mina kännslor är alldes för omöjliga. För att jag själv vill kunna tro på dem.

Det var en underbar klass. Tack för alla som gjorde den så fantastisk att jag skrattade och grät och fick en klump i bröstet.
Ni är fina på era vis. Min klass Sp06k där alla är små stjärnor på gott och ont.