Första april, April, april, jag kan lura dig var jag vill.

1 April.

När jag var liten låg jag alltid vaken natten innan första april. Jag var så glad, spänd nervös och allt på samma gång. Jag tyckte att det var spännande att äntligen få lura mamma och pappa. Skratta och skricka "april, april jag kan lura dig vart jag vill!"
Jag tejpade för oshyvlen, tejpade för saltkaret, tejpade sönder lampan i kylen, och drog de värsta lurerier jag kunde komma på.
I flera år.

Min farmor dog förtidigt. Jag har bara vaga minnen och hennes vackra röst ekande i mitt huvud. Och mina minnen, och det starkaste och det bästa minnet jag har av henne.
Är att jag har sovit hos henne, vaknar och äter frukost vid hennes köksbord.
Då hon böjer sig fram och säger "Lovisa, ser du inte katten på taket där borta?" Att jag kollade, och kollade utan att se någon katt.
Då farmor med sin fina skonska dialekt säger "April, april, jag kan lura dig vart jag vill" Att jag blev så arg för jag hade glömt det, att hon hade lyckats lura mig och att jag hade gått på det!
Det är ett fint minne, och det får mig att alltid tänka på farmor första april.

I dag har jag inte lurat någon, ingen har lurat mig.
Jag vetinte om jag har vuxit ifrån det. Även om jag forfarande är oerhört lättlurad är jag usel på att ljuga och lura folk i dag.

Men jag hoppas att den första april har varit en riktigt lurig dag för alla barn med massa skratt och påhitt inom sig.