Två barn på mitt samvete.

"Ska vi tävla ner för backen?"
"Ja det gör vi"

Små pojkar sittandes på var sin skejtbord ner för min branta backe. Det isar i magen på mig när de swichar för bi mig gånde på trottoar kanten.
Jag kommer på mig själv att om inte jag varrnar dessa små pojkar om att de är i fara om det skulle komma någon bil så kan jag snart ha två barn på mitt samvete.
Ändå får mår jag mig inte att säga något. Jag vetinte varför jag inte säger något, kankse vill jag inte låta vuxen. "snälla åk in skejt bord sittandes så där, tänk om det kommer en bil, ni kan ju dö!"
Det jag aldrig sa.

Skulle jag haft ett ansvar om de blev på körda? Skulle jag ångra mig hela livet för att jag inte våga säga något? Skulle jag ligga sömlös och vrida mig, skulle det ligga på mitt samvete?

Tanken slår mig
Det kunde varit jag
Kommer på att en gång i tiden var det jag.
Jag har också åkt skejt bord ner för min branta backe och kännt hur det gick så där snabbt att man inte kunde kontrollera det.
Jag har slagit upp mina knän på den dära skejtborden och slått sönder mina jeans.
Kankse kan inte blå barn ögon se att bilar kan komma?
Jo, tror snarare att jag hoppades att det aldrig kom någon, det är så här i utmarkerna att bilar på gatan faktist är ganska ovanligt.

En lättnad de de två pojkarna kom av skejtborden utan att slå ihjäl sig eller bli påkörda.
Solen glimmrade till och jag frös lite.
och jag har aldrig två barn på mitt samvete.