Något jag skrev. Glömt hur man gör sagor till verklighet.

Det är något med hans leende för molnen spricker upp i samma takt. Han har smilgropar och i dem ligger allt de där som världen glömde.
Vinden tar tag i hennes kjol och leker retsamt med det blå tyget som följer hennes alldes för smala ben.
Det är något med hans andetag, för när de sitter i parken en dag i april får han alla världens blommor att slå ut. Hon vet att det gör ont. Det hade varit en sådan lång och oändligt kall vinter.
Hon vet inte varför, men han gör henne rädd och lycklig på samma gång.

Han pratar om framtid och det låter så vackert när han talar, så att hon kan se bilden framför sig. Målad i klara färger och hon skulle ha blommor i håret. Han påstår att inget kan vara vackrare än hon. Hennes kinder blir lika rosa som en sagolikt solnedgång när han talar om ett fartyg som skulle ta dem till främmande kontinenter. Han säger att de kan leva i ett högt hus hela livet, tillsammans.
Hon vill skratta bort hans barnsliga drömmar med har glömt hur man gör.

Bakom hennes vänstra nyckel ben spelas det helt nya rytmer, det låter som speldosan hon hade som barn. Ja det är toner hon för länge sedan har glömt hur de låter. De väcker fjärils vingars slag till liv inom hennes kropp. Det är vår och han har slutat prata nu.

Hon berättade att hon var färgblind, att hon kunde gå över ett sommar äng utan att de en ända blomma. Hon kunde gå vid havet utan att höra en ändå våg. Hon kunde gå igenom en skog utan att de ett ända träd. Hon kunde gå igenom ett helt liv fullt av skratt och färger ändå se allt i svart vitt.
Det är därför du gör mig rädd att leva, för jag har aldrig träffat någon som du.

Pojken såg frågande på henne som om han inte viste vad hon talade om.
Innan hon fyllde lungorna med luft och fortsatte i en värld i svart och vitt är du som jordens alla färger på en och samma gång.

Nu ler han så där så alla moln på himlen försvinner. Hon kysser honom mjukt på kinden och blåser ut allt de där som låg i hans smilgrop, allt de världen glömde. Det blåser hon ut i ett andetag och låter det sprida sig med vinden. Över atlanten till främmande länder.
De hungriga får mat, de tröstande får vatten, de utrotningshotade djuren får leva och renskogen får i samma ögonblick växa. Bomberna sluta falla, barnen sluta gråta, folken slutar bråka.
Jag har aldrig trott på sagor, förens jag träffade sig säger pojken.

Det är så det slutar, hon lämnar den där. I parken en dag i april. Hon vänder blad i sin svarta skriv bok, hon förlorar greppet om berättelsen om flickan och pojken i parken. Som är skriven med snirkliga bokstäver.
Hon glömmer bort att ge dem liv, innan hon stänger ihop skriv boken och lägger ner den i väskan. Trycker på stopp knappen för att stiga av vid nästa hållplats. Hon är redan försenad till sitt kontors jobb i det högsta huset. Hon vet att människan för länge sedan har glömt bort, hur man gör sagor byggda på drömmar till verklighet.