I dag har dagen varit så där gemgrå och renging att man egtligen bara vill dra täcket över huvudet räkna långsamt till 10 så ska allt vara över.
Men ikke!
Min längtan till havet tog oss ut på nya äventyr.
Vi gick en promenad ut med strandkanten och pratade om livet.
Jag älskar havet, har alltid gjort, kommer nog alltid att göra.
Luften, smaken, blåsten.
Jag önskar att jag hade ett litet torp där ute där jag kunde se hur havets färger och kännslor ändrade sig. Det vore fint om jag kunde målat hade jag ängat timmar åt att måla av havet. Jag ska köpa mig en båt och lära mig hur man seglar.
Jag erkänner att det var kallt, blött och grått. Men apsolut värt det.
För när vi står där på klippan och ser ut över havet så får vi se en säl!
En livs levande säl.
Det har jag aldrig gjort förut och det var verkligen så långt i från zoo du kan komma. (när jag var liten hade jag ett litet sött gose djur som såg ut som en säl, och jag kom att tänka på det när jag såg sälen)
Vi gick så näre vi kunde och facinerades. Vi tänkte på havets djup och vad som egentligen kan dölja sig där under.
Jag tror att flyttfåglarna återvänder i samma tackt som våren. Allt är fråga om tid.
Jag kommer aldrig kunna förstå skilnaden i mellan dina djupa skoar och mina öppna hav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar