En av dem är att berarbeta, men mest tycker jag det är kul.
Det är mina ord, fast inte mina. Jag skriver som jag vore en annan.
Hon har talat igenom mig, utan att nämna ett ord.
Jag är inte säker på att det är så här.
Men på någotvis kankse jag har rätt.
Säger inte mer änså. )
Ibland var det som hon kunde se det skymta för bi i hans ögon. När hans blick fastnade i en sekvens av tystnad.
Allt de tomma ord han hade lovat var det som han stod fast vid. Färdiga målade mallar i svart och de rörde sig på samma sätt. De kunde gå dagar, veckor som blev evigheter innan det svepte för bi i hans medvetande. Med det undgick henne aldrig. Han brukade fastna i en rörelse, mitt i ett steg eller ett samtal. Hon behövde aldrig fråga, hon visste. Att hon hade vunnit tillbacka honom, och förlorat allt på samma gång. Det gjorde henne kall på ett sätt som inte gick att beskriva. Som en is tid som svepte igenom hennes vener. Hon kunde hata honom. Om han visste vad hon kunde hata honom, slå sönder porslin, skrika tills rösten tog slut och kväva gråten i kudden. Hon kunde i timmar stå och sparka in i en betong vägg tills tårna blod de i de svarta tygskorna. Så mycket kunde hon hata honom att hon kunde ligga sömnlös tre dagar i veckan.
Men det var något han inte viste även om de delade köksbord och dubbel säng. Alla han över ambitiösa sätt att få henne att glömma fick henne att föreställa sig en annans mjuka kropp emot hans. Spelade ingen roll vad de hade sagt till varandra, vad de hade förlåtit och glömt. Så skulle de finnas där som ett bokmärke i en dekare där hon bara drömmer mardrömmar. Inget suddgummi i världen kan sudda bort det som ristat in i bläck.
Så mycket älskade hon honom att tråtts allt detta kunde hon räkna hans födelse marken och måla upp stjärnbilder ut med hans rygg rad. Så mycket älskade hon honom att hon kunde göra skatt kartor till drömmarna, överraska och fantiseras om ett liv tillsammans för alltid. Att hon kunde väcka honom mitt i natten bara för att förklara all den kärlek som omöjligt fick plats i henne. Så mycket älskade hon honom att hon aldrig skulle kunna leva utan honom. De var en osund relation i det avseendet att vad som än hände skulle han alltid vara en mitt pungt i hennes liv.
Det är konstigt hur man kan hata och älska på samma gång, kanske skulle kärleken alltid vinner över deras färdig målade mallar och de sätt som de rörde sig runt varandra i omlopps banor.
Det var skuggorna som skrämde henne, skuggorna ifrån lampan i taket, skuggorna i natten men främst den skugga i hans ögon. Skuggan av på det vis han hade svikit henne, ortohetet. Bara ordet brände inom dessa två kroppar där en tredje hade kommit in och ut lika snabbt. Och nu bara skuggan efter händelsen.
Hon såg det skymta för bi i hans ögon och nu löd en sekvens av tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar