Lördagsmorgon.

Det är lov
Det är en paous
För att låta oss ungdomar att leva
Låta våra hjärtan slå
Inte för en evighet
Men för ett tag
Låta oss glömma

Jag vill ha tillbacka all den dära enargin som jag hade när jag var barn, Jag kan knappt minnas att jag var trött då. Men tror att mina föreldrar kan bevittna 1000 tals tillfällen. Jag ser dem ibland, barnen, sättet de springer på. När förlorade jag det?
Jag kan se sättet som allt i världen kan vara en lek, när slutade jag se världen så?
jag kan höra när de skrtttar, hur det bubblar, hur lätt det är när slutade jag att låta så?
Jag kan minnas mycket som jag har förlorat. Men vilket år, vilken dag,
När förlorade jag min Barndom?
Jag brukar tänka på det, var det när jag fyllde 13år? Var det långt innan dess? Var det när jag började skolan? var det den dag så jag slutade leka med mina gussedju? Var det den dagen jag möttemotstånd?
Kanske förlorade jag den aldrig, kanske ligger den gömnd innom mig, i ett rum jag har låst och tappat nycklen till?
Jag undrar hur som hälst vart den tog vägen.

Lördagsmorgonen.
Jag lyssnar på winnerbäck på för hög musik, det är så att det skär i öronen, men det skär alrig i hjärtat. Så jag sänker inte.
Det jag älskar med helgmorgonar är att läsa dagens industi bilaga och riva ut vackra bilder och citat. Den tidningen krullar av det, samtidigt jag dricker te och tänder ljus. De vackra bilderna och citaten sparar jag, en dag ska jag klä mina väggar med dem, tillsammans med låtcitat, atografer, mina egna bilder, vykort i från främmande länder, vackra svetter, cd skriver ja allt med något världe.
I dag ska vi äta mys frukost, cyckla till stan, köpa röd färg, lära mig simma som ett proffs med sofie, träffa milla och thats my day.

Du var ensam då
Jag vet att du tänkte det
Att du var ensam
Nästan ensammast i världen
Du tänkte säkert att det var så här din död skulle se ut
Ensam
Och du fick svindel över tanken
Att faktiskt aldrig var det