På gott och ont.

Ja, så var det där med skolbänkar, klasskamrater, förväntingar och krav. Som aldrig blir som man har tänkt sig.
Men det var sista gången jag satt i ett upprop i berman och jag tror att man börjar acceptera det mer och mer. Det är ju så uppenbart att vi inte kan stanna tiden.
Det är så uppenbart att allt rör sig i samma mönster. Men vad hade jag väntat mig?
Nej just det.
Vi i Sp06K är alla små stjärnor på gott och ont.

Trafikljus är reglligösa och herregud tycks förfölja svensken mer än vad vi tror.
Sådant tycker jag är läskigt.