Om att lätta tyngder i från sitt hjärta.

Om att lätta tyngder i från sitt hjärta.

jag skiter i intro, nu skriver vi.
Jag brukar plugga, mängder. Visseligen är jag dyslextiker vilket gör att allt blir svårare, det tar längre tid och jag kan inte läsa mig till saker. Men det hör inte till saken, för saken är engkel. Jag sliter. Jag kan sitta i timmar, måla main maps, listor, glossor, bilder, jag kan skriva och göra allt som de säger hur man lär sig. Jag kan rabbla flera 100 gånger om.
Jag kan pluggar i dagar, vecor och jag kan plugga tills jag börjar gråta av hjälplöshet och utmattning. Pluggar tidigar monar, dagar och kvällar. Diceplin tror jag att det kallas, målmedvetenhet eller idioti?
Men det är inget att sticka under stolen att det inte ger reslutat, för det gör det. I många ämnen får jag mina Mvg och Vg. Kanske skulle jag få högre betyg om jag varit en annan person utan läs och skriv problem som hade pluggat, men så kan man inte tänka för jag är jag med mina dyslexiska problem, hur jag än gör komm jag alltid att ha dem. Thats life antar jag.

Varför pluggar jag brukar jag fråga mig själv. Varför skiter jag inte bara i allt, hänger på café och snackar skit och skriver lite brev? Jag skulle lätt få G och Vg och lite Mvg ändå och ett hyftsat bra betyg.
Frågan är engkel, min ambition förbjuder mig. Jag får så dåligt samvete så jag klarar inte av det. Jag tycker jag är barnslig som skipar en lektion, eller att jag skull fuska på ett prov, jag ska vara glad att jag får utbildning och inte hoppa över något alls om det inte är nödvändigt.
Jag pluggar för min skull, för min framtid, för mitt snitt.
Än vet jag inte vilket snitt jag kommer få, men jag vet att det inte blir 20,0 och inte mycket över det "normala".
Jag vet att det är inte snittet som kommer leda mig till mitt jobb. Eller utbilning. För det är där problemet är.

JAG VETINTE VAD JAG VILL GÖRA MED MITT LIV.

Nu tänker alla, men guud vad den lilla flickan är över ambitös, hon är bara 18. Hon vet inget om livet, vad hon vill. Det vet ingen. Lunga dig, andas.

Jo jo jag vet! Men jag tvivlar, verkligen. De flästa vuxna jag känner kommer säga, bli det här då får du jobb. Bli det här du tjänar bra. Bli det här det ligger rätt i tiden. Bli det här det skulle passa dig.
Men jag vet att de dem nämner inte alls skulle passa mig, jag skulle inte tycka det är roligt. Och det är så jag vill leva. Jag vill vakna och gå och jobba utan några problem.

Ibland tänker jag att jag är dyslextiker och helt hopplöst i många fall på bokstäver, siffror och logik. Men har mågna andra bra sidor, ibland tror jag att jag ska kunna hitta rätt. I ett praktist jobb men så här är mina jobb erfarenheter men pratiska jobb.

Mcdonals. Jag har aldrig van trivds så mycket i hela mitt liv. Jag hade en klump i magen varje gång jag skulle jobba, jag menar varje gång. Jag kände aldrig att jag dög, att jag var aldirg bra. Det är förståligt. Jag var skit dålig, Mcdonalt borde ha gått bakåt med mig i kassan. Men jag lärde mig mängder, jag är glad att jag stod ut. Att jag klarade det, att jag gjorde det.

Städ. Jag är ingen direkt bra städeska, inte dålig häller. jag är för snabb eller förslarvig. Eller för trött, eller bara helt omöjlig. Jag är inte bäst på att bädda sängar eller göra toaletter eller läsa listor.
Men ibland är jag duktig, det går bra och jag tänker. Wow detta kan jag faktist. Så blir det bakslag. Och folk kommer åt, ställen som folk aldrig borde kunna nå in. För det gör lite för ont i bland utan direkt anlednig och jag vill bara gå där ifrån för att aldrig komma tillbacka.

Inte bra alls. Ibland tänker jag att jag aldrig blir riktig bra på något, bara okej bra. Hur långt kan man komma på det?


Jag vill hitta ett jobb jag trivs med, ett jobb där jag är proffs. Jag brukar drömma om jobb som brevbärare och teater pedagåg. Eller skådespelare, konsnär, café ägare, poet, förfatare, fotograf, jornalist, ´volentär, röda korset elleer dyslexi pedagåg osv.
Men jag är övertygad om det inte skulle fungera då bra.

Jag är rädd för att mitt snitt inte kommer leda mig till en utbilning som leder mig till ett jobb. Jag är ärdd att jag ska kolla bakåt i tiden och tänka, jag skulle aldrig ha slösat bort mitt liv på plugg. Jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna hitta hem.
Burkar du vara det, rädd för att aldrig hitta hem?