Jag kan minnas hur hans ögonglittrade på ett vis som fick mig känna mig levande. Hans smala fingrar runt cigaretten när luften i lungorna blev rök som steg emot himmlen. Jag kan höra hans röst i huvdet, när han skrattade åt mig.
Hur hans vassa nyckelben kännes emot mina läppar och vilka slag hans hjärta slog.
Hur vi satt i parken den efter middaagen i timmar och hur gräset känndes fuktigt och hur livsöden vävdes samman tilmmans med drömmar om hur man tar sig här ifrån så smärtfritt som möjligt.
Hur jag förökte hålla mig på marken samtidigt som jag flögrunt med helium balången i handen som kallas förelskelser. Hur jag kunnde se saker som inte fanns och hur vacker livet var.
Hur 7 nyaser av rosa målades på himmlen och hur fåglarna flög över den. Hur han kysste mig tills jag blev helt matt av kyssar.
Hur han dasade små swing steg på mitt flick rum och vi lyssnade på jazz i timmar, han spelade gitarr och natten hade inget slut.
Det sättet han höll om mig och hur jag pratade stunt, och hur han lyssnade. Hur han verkligen trodde att allt blev bra, och att han inte alls var lika rädd för hösten som jag.
När han kom till mig så smakade han alltid en bladning av nikotin, kaffe och mint.
Hur fint det känndes när han pussade mig i naken på jobbet de alldes för varma dagarna i Juli.
Nu när allt rinner ut i sanden och egentligen vill jag kunna stå emot. Jag vill vara så där stark, men jag faller, jag faller och kanske var det en dröm?
Ge mig något att tro på, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar