Om sjukhus och sinnesrörelser.

Jag gillar inte sjukhus det luktar konstigt och det är något med stål sängar som får mig att rysa. Allt känns så hårt och så mjuka händer som varsamt håller oss i liv. En sådan motsats.
Jag sitter i en antre när en kvinna kommer slppandes in, ”ni måste hjälpa mig, jag orkar inte mer. Det gör så ont, jag dör”
Det är som hela vänt rummet stannar upp, kvinnan bakom disken sätter henne i en rullstrol och kör i väg henne. Dessa varsamma händer tar ett tag om rullstolen så är hon borta. Hon om det aldrig hade hänt, blinkar människor och focuserar blicken på något annat.

Det passerar människor, folk ser inte mig men jag fastnar i ögonvrån, soldaten stirrar och jag undrar om det är för att jag stirrar tillbacka? Det sitter en fin dam i en rull stol hon ser så skör ut och stålet glänser.
En ung kille kör en man i en annan rull stol, manen heter nog stig och hans axel vaddar på kavajen ger honom ett fyrkantigt intryck. De läser aftonbladet tillsammans det ser mysigt ut, jag får lust att sätta mig gämte och höra vad som hänt i världen.
En unga killen möter miina blå ögon och fastnar, sedan kommer det en taxi och hämntar dem.
Jag tittar på klockan har jag tagit fel på tiden.

I dag har det rengat mer än vad det har gjort på länge, det liksom forsar ner och i renget försvinner alla de kännslor som folk aldrig får se. Men reng passar sättet jag tänker i dag, 747 är låten som beskriver sinnesdragen.

Jag har stelar axlar, det känns som höst och de varrnar för storm, vet ni att löven har börjat falla? Jag är trött och tacksam för att jag inte jobbar i morgon.

Nu är det dags att sotera musik.