Mitt liv som jag är antar jag.

Jag blir ofta melakoliskt när jag sätter mig här och bloggar. Det kan beskymra mig, för mitt liv är helt engkelt väldigt alldaligt, nästan precis som alla andras med lite undan tag.
Jag har mina bra och dåliga sidor. Jag har saker som jag tycker om och saker jag irreterar mig på.
Även jag kan stå i gadråben i timmar utan att hitta något som känns rätt, jag kan planera mitt liv i en almenacka och sedan glömma allt. Jag kan springa med andan i halsen till bussen och veta att den gick för 10 minuter sedan.
Även jag kan bli generad, bli stum men nya människor, eller bara prata alldes för mycket.
Jag kan lyssna på en låt 117856 gånger i rad utan att tröttna och ibland kan jag stänga av radion för jag blir så jävla trött på tuggumi poppen.
I mitt liv så skrattar jag faktist mer än vad jag gråter, jag är mer glad än lessen, och mer fundesam än inte tänka alls. Jag uppskattar oftast dagar, jag stressar ibland och jag brukar alltid njuta av livet.

Men visst är det alldagligt. Ibland så lever jag faktist om samma dagar, varje måndag kan se lika dan ut i veckor, det ända som ändras är detaljer. Jag kan äta tomat soppa tre kvällar i rad, dricka samma te till frukost i en månad. Och träna samma pass varje onsdag 18:15 på friskis i ett halv år. Jag brukar städa på söndagar, duchar på monar och plugga varje efter middag. Jag går på loppis oftast varannan lördag och jag hatar alltid skol maten på torsdagar som för övrigt är min hat dag.
Jag vill alltid hoppa över november och jag kan gå på konserter fast jag redan sett artisten flera gånger.
Jag kan ställa samma frågor till samma människor 2 gånger per dag och ringa dem när jag känner mig ensam.
Jag kan bli ganska tråkigt ibland, jag känner mig lika dan varje dag. Jag kan bli trött och tappa lusten för allt. Jag kan skriva tre dokument i word om mina fåniga kännslor och sedan radera allt. Sjunga på samma melodi en hel dag, om och om igen samma text rad.

Jag kan skratta tills jag gråter, och gråter tills jag skrattar. Jag kan skratta åt mina dåliga skämt och jag kan tycka att jag är ganska kul ändå. Jag kan vända på saker och sedan så blåser mitt paraply sönder.
Jag har ätit gröt till frukost i snart 2 år. Jag blädrar i reklam och är ingen akktvist, kankse nöjer jag mig att vara en av alla dem. Det finns en diagnås för vad jag lider av, men jag har glömt det nu. Jag blir aldrig arg och jag är väldist svensk precis som många andra.

Mitt liv är ganska alldaligt, men många tankar blir jag lätt melankolisk framför bloggen. Det är lite tråkigt, för jag brukar tycka mit i allt det alldaliga att jag får uppleva mycket som många andra inte ser, att mitt liv är ett ävenyr och att jag ständigt snubblar över saker som jag över anlylserar. Det är som en fest, färglatt fykeri med glada färger och kjolar.
Mycket skratt och helt fantastiska vänner som räddar mitt liv gång på gång, som fångar när jag faller och som alltid lyssnar.
Mitt liv är fyllt med fina saker. Så varför blir jag så lätt melankolisk när jag bloggar?