Vi sikter på andra höjder, ni får skratta om ni vill.

Det var efter vi hade varit på wild west som vi insåg att det här med showartist ska få bli en dröm. En illution, så när vi sitter i publicken ska vi tänka "det skulle varit oss" Vi ska drömma om det, men vi ska apsolut inte jobba med det. Jag kände mig som ett skämt i dag, eller i alla fall felpalserad. Inget man bara skrattar bort med de människorna, för mycket blodigt allvar.
Liksom inte vår grej.

Det var efter det som vi gjorde en jätte god paj, åt taziki, bröd, sweet chilli, truisk yorgut och mängder av vatten i sommar solen och det var då vi njöt av livet.
Vi pratade lite om hur livet ändras och allment om vardagen.
Jag och sofie började fylla i papper om aupir jobbet, vilket känns som en massa papper som man nog aldrig riktigt blir klar med.
Efter det kom släckten, ingen har väl missat att anton är hemma. Så nu var det släcktens tur att hälsa honom välkommen, med mat, bildspel, rabarber paj och skratt.
Jag pausade en stund och gick ut med mormor och morfars hund. Otroligt vilken kväll, som världen höll andan, Solen gick ner bakom kullarna, och det var ett rosa sken över kvateret. Synd att jag promenerade ensam. Promenader är ju bäst om man är två.

Lite bilder i från den trevlig lunchen.

Sofie i tipp topp.

Min super goda paj.

Alla vet ju att av sol får man canser, sofies utmärkta sätt att skydda sig ifrån att bränna hårbenen.
Toppen.

Jag o Milla.