Min morfar.Jag kan minnas doften som fanns mellan min mormor och morfars lakan när jag var liten. För mig luktar det barndom, det luktar minnen så fina så att när jag berör de med tanken känns det i hjärtat.
Vi brukade ligga där i sängen efter maten. Jag, mormor och morfar brukade vila middag. Men jag var en liten flicka och hade mycket spring i benen, alltid ovanligt mycket när jag skulle försöka ligga still i sängen efter maten.
Min morfar brukade då låta mig ligga på hans arm, sedan berättade han hur livet var när han var liten. Ett annat liv, en annan barndom så mycket hårdare än min egen. Så mycket mer allvar, men det förstod jag inte då. Det morfar berättade om var som sagor, uppdiktade, lika färstarkta men med verklighetsstofft i sig.
Historier om att bygga hus till gräshoppor, sommarkollo, löss, fiske, kalla vintrar och ont om mat. Jag brukade somna precis så, på morfars arm.
När vi handlade fick jag alltid välja vilket godis jag ville, för det var jag värd. Jag fick hammra i hans verkstad. Och han var allid bättre på att måla tecknigar än vad jag var.
Jag har växt upp nu, jag är inte samma blonda lilla flicka. Jag har förlorat mycket av allt de spring i benen jag en gång hade. Jag har blivit äldre på gott och ont.
Jag hälsar nästan aldrig på mina morföreldrar längre, jag sover aldrig över där längre, jag är aldrig med dem när de handlar och jag hammrar inte längre i min morfars verkstad.
Och många fall vet jag inte varför jag inte gör det.
Varför jag inte är där så mycket oftare. Det blir en tagg i hjärtat, för det är som om de inte får plats i min vardag. Jag hatar mig själv för det. För det är en gyllende tid att jag har kvar de i livet. De kan när som hälst ryckas i från mig, och jag har inte tid.
Jag träffar de på skläckt träffar och då hinns det knappt med att berätta om mitt liv, och de pratar om en vardag som ommöjligt är mer enformig än mig. Morfar säger alltid att jag är vacker och brukar fråga om jag har träffat någon stilig pojke än. svaret blir oftast nej, och det gör ont i mig för jag vet att han och jag, vi båda hade viljat det. Men efter mitt svar säger han alltid. " Ne, det gör du rätt i" så ler han så där med hela ansiktet och kramar mig. Jag vet att han vill bara väl, att det sista han vill är att någon skulle såra mig.
Det är av min morfar jag har ärvft min dyslexi. Han har nog lika stora problem som jag, fast jag har fått en fantastiskt hjälp och kundskaper att övervinna problem. En hjälp han aldrig fick, ingen av honom en chans. De sa bara att han var dum i huvudet. Det har vi gemensamt, ett osynligtband och en delad oförståelse för bokstävernas vidundliga värld.
Min morfar fyller 80 år i maj. Han trodde aldrig han skulle bli så gammal, han tror nog på en övergodummlig makt ovan ifrån. Han har kämpat sig uppåt där ifrån han kom. Och är en av mina förebilder.
80 år är en väldigt lång tid och han har upplevt så mycket som jag aldrig kommer få uppleva och tvärt om.
På ålderns höst har han blivit allt mer glömsk och förvirrad. Han berättar samma historier flera gånger om och ibland och glömmer han vissa saker. I går på släcktmiddagen höll han ett fantastiskt vackert tal om det, hur han glömmer vissa saker, men kommer ihåg det som är viktigt oss. Familjen som han älskar.
Mycket har han koll på men vissa saker börja försvinna. Alla som har någon nära som blir äldre vet hur svårt det är. Hur ont det gör i en. Hur hjälplös man är infår tidens rätt att förendra där den går. Hur rädd man är att de ska förlora greppet helt en dag, och hur dålig man är på att hantera det. Så svårt det är att inse som det är.
Det är en svår konst att bli äldre.
Det är en svår konst att acceptera att det är så livet är, alla blir gammla någon gång.
Ibland brukar jag romanisera min egen ålderdom. Jag brukar säga att jag ska göra allt de jag inte hinner nu, som sticka, dricka kaffe på fat, spela munspel, ligga i en hängmatta, resa, koka marmelader, baka små kakkor, leka med barnbarn, snacka skit med min andra gamla tantkommpis, ha en hund, skriva, och njuta av livet, njuta av ålderdrommen och all klokhet jag har sammlat på mig. Dela med mig av mina erfarneheter, och säga att allt löser sig och verkligen tro på det, stötta människor om kring mig och säga att jag gjorde så här.
Det är nästan alltid solsken i mina drömmar.
Jag tror att jag gör så för jag är så rädd för att bli gammal. Jag är så otroligt rädd, att jag måste fantisera ihop en bild då allt är bättre än någonsin.
Jag är rädd för att få ont i kroppen, att inte orka så mycket jag gör nu, att ligga i en säng en hel dag för man kan inget annat, inte äta, eller ducha själv, att vara beronde av andra, att få ta mängder av mecediner, att ramla, att bli ensam, att inte få komma ut på våren, att bli bortglömd, att bli gaggig, att bli sur, att tycka att livet inte är rättvist emot mig, men framför allt är min alldra största rädsla att förlora minnet.
Jag är rädd att inte kunna komma ihåg det fantastiska liv jag left, att inte känna igen de jag älskar, att inte minnas min egen mormor och morfas sängdoft, inte minnas alla äventyr jag hade i tånåren, inte minnas min första kyss och storslaga förelskelse, inte minnas.
För det fina och det hemska med oss människor är vårat minne. Ibland minns vi mer än vad som är skonskamt för våra själar, men vi har även ett fantastiskt minne som kan frysa ögonblick till evighet. Som vackra bokmärken som vi kan ta fram och se på regniga dagar, felaktigheter i efter hand som vi kan skratta åt.
Vad är vi människor utan minne?
Guldfiskar?
Jag älskar mina morföreldrar.
Jag önskar att jag kunde stanna tiden. Eller spola tillbacka den till tiden då jag sov eftermiddag med dem.
Min morfar heter Frank och om jag någonsin får en son vill jag väldigt gärna att han ska hetta det. Frank.
För jag kan minnas doften som fanns mellan min mormor och morfars lakan när jag var liten. För mig luktar det barndom, det luktar minnen så fina så att när jag berör de med tanken känns det i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar