Söndag. Allt är inom räck håll.

Det är söndag igen.
och om du undrar, det känns precis så som livet alltid gör på söndagar.
Jag dricker te och lyssnar på Håkan.
Tet är varmt och Håkan sjunger om sådant som känns innuti denna söndags kväll.

Har inte gjort något direkt vettig sedan jag kom hem.
Mer än att jag helt själv har kunnat installera MMS instälningar på min nya mobil. Jag som är så oteknisk, mina föreldrar och jag är mycket stolta över denna bidrift. Dock var det efter lite handlening av storebror ändå.
Ett framsteg.

I morgon är jag ledig.
Men egentligen är det lögn.
För jag har hela dagen uppbokad. Jag ska plugga NK hemtenta. Jag hatar naturkundksap! Jag hatar det. Och om det inte hade varit för att min lärare ibland berätta hur det var när han var i afrika och ler med hela ansiktet så hade jag dött under kursen.
Nu har jag bara halft om halft avlidigt. I morgon ska jag bita i det sura äpplet och börja.
Och sofie gjorde den typ på den dag? Kan jag klara det? jag som frågar om lokalsinnet sitter i örat? Hrm, om mirakel sker, om jag vaknar på min bästa naturkundskaps sida.
Vi får se, ska även plugga lite inför ett litet gympaprov, filosofi och körkortsterori.
Det låter som jag ska ha näsan i olika böcker hela dagen?
Jo det stämmer nog.

Annars ska jag träffa sofie och frida. Vi ska laga lunch och prata och skratta och glömma det jag egentligen borde plugga.
Borde träna och ringa sådana viktiga samtal.
Nog om det.

Jag känner att jag har hittat hermoni.
Visst låter det klyschigt, men det fanns en period då jag pluggande konstant. Det var en iskallvinter och det känndes som vi halkade och rammlade på allt möjligt. Jag sov dåligt, tränade mycket, och jag har aldrig i hela mitt liv stundvis känt mig så svag. Så bräcklig, som glas.
Alldes för många kvällar låg jag vaken, och tänkte för mycket. Konstant stressad, alla ställde så mycket krav och det fanns inte tid för något.
Det känndes som jag hade sökt alla jobb i världen, utan reslutat, jag var livrädd för att bli arbetslös, orolig inför allt som väntade. Det spelade ingen roll om alla sa att det skulle lösa sig.
För det ingenting löser sig av sig själv och jag kände mig så maktlös.
Aldra hälst ville jag nog bara att nog skulle hålla om mig ensama nätter och berätta små sagor och säga att allt verkligen blir bra, Så där att jag troode det.

Nu är det tvärt om, isen har spruckigt upp, jag har jobb, jag har nästan klarat av alla studier och jag pluggar apsolut inte varje dag, bara någon gång i veckan och jag har så mycket tid nu för tiden, tid till att göra det jag vill, skriva, lyssna på musik, sitta i solen, cykla, hitta på saker, jag orkar så mycket mer nu.
Jag kommer kunna ta körkort, det som innnan känndes helt omöjligt.

Jag är rädd för att lämna skolan efter mig, eller nej. Jag är rädd för välden utanför. Jag har inte kommit på vad jag vill göra av livet, men vem har det?
Jag vet vart jag ska i höst, det räcker gott och väl. London, hear we come!
Och effter tre år med massa focus på min dyslexi ska jag glöma den, gömma den tills jag ska börja läsa på högskolan, i alla fall glömma den då och då.

Framför mig har jag en tid som aldrig kommer igen.
Alla mina vänner bor i samma stad, vi är typ lika gammla och vi bor nära varandra. vem vet när det händer igen?
Jag ska se till att vi i sommar kommer få uppleva magiska ögonblick. Vi ska fånga dem med hov och aldrig glömma.

Vår bästa tid är nu.
Det är Maj och allt är inom räck håll.
Fint va?