Tomheten efter expoltionen

Tomheten efter explotionen.

Vi träffades i en parantes.
Det som hände i den parantesen, hände där och skulle aldrig kunna tillhöra verkligheten. För det är så många ljusår i från mig. Vart ända ögonblick, var enda pungt och leende är nu skrivna sidor, i ett kapitel som man kan läsa om och om igen utan att förstå vad som hände och vad som aldrig tog form. Riv ut de sidor ur ditt liv som du inte behöver.
Allt de som ville sägas men som aldrig formas till ord, utan blev hängande som kännslan av att allt ändå bara är en illution.

Det är något speciellt med dina kullestensgator, upp och ner vända paraplyer och dina gitarr toner. Något med dig och sättet du ler. Nu när jag vet vilken färg du har närms pupplen vill jag veta på hur du ser mig.
Jag har förstått att det tåg jag så länge väntade på , redan hadde passerat mig, utan att jag hade mart det. För idag förstod jag hur dina djupa skogar skiljer sig emot mina hav.

Det handlar om
Hur renget faller över hustaken
Hur tiden rinner ut i sanden
En kännsla att njut av varje sekund för att man inte vill
att den ska gå förlorad
Nyp mig i armen detta händer inte
på gott och ont.

Innan med tiden har det känns som du har blivit allt svagare, när jag har blundat har jag ändat sett svaga konturer av dig. Målade i blyerts som om att vem som hälst, när som hälst skulle kunna sudda ut dig ur mitt liv. Ibland har jag varit rädd för det, och jag vetinte varför. I dag fyllde jag i sina konturer med bläck. För att blir något jag vill minnas.


För jag åkte ifrån dig
Utan att lämna denna dagen bakom mig.

jag träffade en främmlig
och kännslorna får inte längre
Plats i orden.