Jag kände inget alls.

Det var tända ljus, det var fina lampor och jul musik.
Jag tog på mig min nya jaka, jag fyllde mina önskelista med diverse saker.
Jag köpte julklappar.
Jag åt peppakakor, jag drack julmust, jag åt äcklig jul mat, jag lyssnade på jul låtar
och jag



Kände inget alls.
Kände inget alls.

Men jag satt där ändå,ibland alla släktingar och jag pratade, jag minns att min munröde sig.
Jag gick ut och gick med mormors och morfars hund. En mörk lång promenad, och vinden blåste inte igenom mig. Jag frös inte länge.
Men det känns inte jul, Det känns inte som advent även om ljusstaken i mitt fönster lyser.

Jag är helt otackt med tiden.

Jag vill klamra mig fast vid saker jag inte har längre.
Jag vill inte blädra vidare i min dagbok.
Jag vill stanna där jag är ljust nu och bara leva.
Inte att det ska bli nya datum.
Tro det eller ej, men det är bra nu.
Jag vill inte ha nåogt, jag längtar inte efter något.
Mer än sammanhang.

Det känns som september.
Det känns som oktober.
Det känns som mars.
Men aldrig december.

Jag tappar bort saker som ja behöver som min almenaka och min deisy skiva till historia A eller ligger den i skåpet? Kan jag inte tappa bort saker som jag inte behöver i stället. Det känns lättare, jag kan tillexempel tappa bort min födelsedag eller mina morgontofflor. Men inte min deisy skiva till historian. Den ligger säkert i skåpet, ja det måste den göra.

Varför svarar inte männikor i sina telefoner?

I natt låg jag vaken hela natten.
Jag bara låg där, utan att kunna sova.
När jag vaknade mådde jag illa utav trötthet och stannade hemma
Jag låg under täcket för att skydda mig emot ensamhet och tvivel emot tomhet efter explotionen. Precis som winnnerbäck.

Jag åt peppakarkor, jag drack julmust, jag satte upp advenljus staken, jag pratde, jag rörde min mun, jag log, jag var soicial, jag åt äcklig jul mat.
Men jag kände ingetting.

En gång när jag var liten flicka med blont hår var julen det mest spännande och mest levande jag visste.
Varför är det inte så längre?