Om du inte tar min hand, blir vi inte sådana som i slutet får varan.

Allt blir hastig och av klippt när jag försvinner undrar jag om du sitter där och tänker på det du borde säga men aldrig sa?
Så som jag brukar göra.
Jag satt och funderade på vad det här är, det som glider mig ur händerna, det som finns där i två bultande ögonblick och som sedan försvinner.
Så länge du inte tar min hand, kan vi aldrig blir dem som i slutet får varan. Det vet jag alldes för väl och tror inte att du ens tänker tanken.
I slut ändan handlar allt om omloppsbanor.
Jag ville ge det mer tid, stanna där, låta det komma, låta det passera och stanna i det ögonblicket. Men det är så lätt att gå vidare, nu vill jag mest bara ringa dig och säga allt det där som jag aldrig säger men alltid försöker få fram.
Det är som jag vill att du ska läsa dessa orden, utan att förstå att det är dig det handlar om, men ändå kunna läsa mellan raderna och ringa. Hemskit löjligt, jag vet.

Mitt nya rum börjar ta mer och mer form. Ifrån något otydligt, till något självstänigit som snart klarar sig utan min hjälp, som kan stå för sig själv när jag inte är där.
Men jag måste erkänna att det är långt i kvar. Jag är ivrig och naiv och vill ha det klart nu, nu, nu! Så jag kan bjuda folk på te på mitt golv, lyssna på kent och snurra min jordglob. Men jag får väl försöka hålla ut.
Resan dit är lika rolig, och minst sagt spännande. Vem hade kunnat tro att en hylla är så svårt att få hem?

I dag är det så där varmt att jag önskade att jag låg på stranden i stället för en båt, och att jag inte var förkyld. Men jag seglar hälldre än att jobba, vilket många andra gör. Så jag klagar inte.

Nu ska jag fixa lite till sedan ska jag träffa Milla. Det var alldes för länge sedan!