Jag vill säga något i stil med att rymden är oändlig men trasslar in mig i det du ljust sa, när jag tar din hand känns den kall, hård och frånvarande. Du knäpper alla knappar på din kofta det stramar i halsen och du får så svårt att andas men säger att astma är något man får med åren.
Det är en förklaring till dina kippande andetag och om jag blir din livräddare i natt, ger du upp världen för min skull då? Din blick fladdrar bakom ögonlocken som en gammal video film, hakar bilderna tills det blir en rörelse jag ser det på dig, att det skär sig i kanterna. Jag skriver i mitt block; för att gå vidare, måste du veta vad du lämnade bakom dig. Men när jag tänker tillbacka ser jag bara vita oskrivna blad.
När jag öppnar munnen igen försöker jag låta entusiastisk, men misslyckas, det är som all världens melankoli har klistrats fast i orden, rösten låter falsk och gjuten i betong.
Det är som Winnerbäck säger det vilar en förbannelse av höst. I dina ögon finns det något att som får mig att tro, jag vill säga något i stil med att rymden är oändlig, säga vad som hälst som imponerar på dig. Som får dig att ta med mig hem och lägga mig i din säng. Jag ser allt jag någonsin kunde har fått, när du går en sista gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar