En obehaglig distans, en konstig kännsla någonstans, det känns tomt eller hur?

Och visst var håkan hellström så där underbar att han ger en rysningar, och lyckorus och klump i hjärtat under lite mer än timme. Visst tänker man att han är det finaste som man vet och att man vill bara ta hem honom, bjuda honom på te och dansa till rocken roll. Och visst är det något speciellt att sjunga sig hes under konsetter, dansa tills man blir yr och tänka på alla ord som han sjunger. Det är oslagbart, tänk om livet kunde vara en lång hånkan konsert?
Men sedan när allt tar slut så känner jag mig stor, för jag står inte längre vid stängslet för att få en autograf, bild eller ett par ord av poeten. Jag går där i från och tänker att det är lite tur att jag itne är håkan, att det inte är mig alla 14 åriga tjejer vill prata med. Men det är väl priset han betalar för att klassas som eilit. (bilder kommer säkert någon dag)

Annars var gårdagen för stressig och jag kunde inte sova, allat snurrade i mitt huvud och jag viskade för mig själv i mörket"allt blir bra" andades, men det känndes inte som det kunde bli bra, hur det skulle gå till. Så är det, små problem blir hur stora på nätterna när man inte kan sova.
Så det var med överskotts enargi som jag städade i dag, det var som det itne tog slut. Tillslut tänker man inte, man gör samma sak utan att tänka, slentrian? Suckar och äter för mycket hotel godis.

När jag smått springer i fatt dig, tar dig över axlen. Står det still för en secund och ljust då finns det bara fyra blå ögon i hela världen, små prat och grå himmlar.
Jag tänker på att dansa i vita tyg skor och vara olyckligt kär. På alla låttexter och på en varm kopp te, jag fryser lite tråts att det är juli och borde vara sveriges varmaste månad typ.
Men får inte sagt det jag vill, och då är allt som vanligt igen.

Loke sjuger så jag ryser, jag fryser lite till och tror att vissa texter är skrivna till mig om mig. Tänker på kotten och sedan blir allt svart. Det rengar och rengar.
Jag är trött efter dagens slit, tar mig hem efter att ha väntat på en buss i evigherter( bojkotta kolletift, börja cykla!) Det står en man, men stor väska på ryggen, Han ser ut som jag gjorde när jag åkte på Peace and love. Jag får lust att fråga honom vart han har varit, vart han är på väg. Men min mp3 bråkar med mig, han säger inget och jag tror att jag ser upptagen ut.
När jag åker min buss i från honom, får vi ögon kontakt han ler och jag ler tillbacka bakom glaset och 10 minuter senare dricker jag te på min altan och läser hallandspotesten bilaga om en kille i kina.

Det är mycket jag vill som jag inte orkar när jag jobbar, jag måste vara klen. Det finns de som jobbar mer än mig, de klagar inte, de orkar, de hinner. Jag sjävl känns som ett förfall, och mitt rum tar jag med mig i fallet. I morgon ska jag försöka årka lite efter jobbet och kankse hälsa på syster.
Vi får se.

"Det vilar en förbannelse av höst" - Winenrbäck