Ungkulursdagarna 2008.

Efter tre dagarar i en såpbulla fylld av färg och konst, ska vi lyfta.
Vi kommer spricka i den hårda vinden
försvinna
Men bevara allt som tiden gav oss.

"Allt du vill är på riktigt"

Vi färdardes på tåg där tiden var suddig och kännslorna blandande.
Vi kom upp till ett Sthockholm i vår sol. "Det här är rock vi är i sthockholm"
Vi vandrade runt i gammla stans alla gränder så lång i från turismen vi kunde komma.
Åt lunch på ett kafe med fina tapeter och dålig thai latte. Vi åt våran första glass i solen på sten trappa till en kyrka. Det kom för bi en man och frågade om vi hade 7 kr till honom så kunde han köpa en korv.

Han hade inte ätit på hela dagen men såg inte ut som en uteliggare. Till min förvåning gav jag honom 7 kr utan att tveka.
Jag tänkte på Jonas gardell, han säger i en av sina shower att han nekade en uteliggare pengar och att han ångrade det. Om min mage hungrade hade jag säkert viljat ha en korv, jag önskade honom en maklig måltid.

"Det är svårt att få plats i rusnings trafiken"
Man försvinner lätt i mängden i sthlms rusnings trafik av tundebande folk. Vi undrade om det syntes utan på att vi inte hörde hemma här?
Men vi följer med strömmen och ser på alla vackra människor.
Pendlen tar oss för bi förorts kvater, där de hänger ut lakan för att protestera emot något de tycker är viktigt.
Efter 40 minuter ser vi teatern, hamnar i kö.
Och i från den här stunden och fram emot kan allt annat bara berättas som en saga.

En saga under färglada lampor där alla får vara med, där vi dansar oss galna halva natten, där alla skrattar, vi jonglerar. Syr rosseter, drömmer, lyssnar på musik, lyssnar på poesi, ser föreställningar, ser cirkus, pärlar pärlattor, gör knappar, ser teater, lär oss teater, duchar i kall vatten, skrattar, ler, dansar, pratar med människor. Vi leker clown och hoppar.
Jag får en kännsla att jag lever mer än någonsin, drömmer om att tänk om det alltid kunde vara så här? Harmoni, och alla får vara de som de är. Tänk om vi kunde leva i denna byggnaden, gå på skola och leva här. Drömmar drömmar drömmar. Så många intryck. Så mycket ny kundskap.
Vi lämnar byggnaden först två dagar senare, fyllda av något som tog sin början i färglada lampors sken.

Han hete Hugo och kom från Jokkmokk
Hans ögon var lika blå som norrlands glaciärer
Och i de isblå ögonen smälte jag
det var något mer som jag inte kan sätta ord på
men jag menar att det är så långt till Jokkmokk
och även det starkaste vinglsag kan
kan förlora
för vägen till Jokkmokk är lång.

p.s Bilder kommer, mest ifrån gammla stan för jag blev fotogalen. Vi hade dåligt batteri och ja. Sedan protesterade kameran, tråkigt. Men vi ska bevara alla ögonblick närmst hjärtat.