Jag får inte ge upp nu, inte nu, inte än.

Vårsol och glada kännslor. Jag cyklar till kattegatt med leende på läpparna och trevligt sällskap. Jag har min nya vår jacka på mig, känner mig som en vacker blå prinssessa eller ett blåbär vilket inte är så dumt.
Virrar runt i kårredårer och lyssnar på föreläsningar som var dåliga. Det ända som var bra var att arbtautomland. Känns hoppfullt, kul och intressant.
Varför inte brevbärare på island? Jag har brev har speciell realtion, tänk vilken utmaning att bara kunna läsa namnen?
Lyckorus av sol sken.

Efter att ha ätit för mycket Tai buffe börjar vi plugga. Sedan pluggar vi, pluggar, pluggar.
På bibloteket, vi ligger, sitter, står, går. Och pluggar, pluggar, pluggar 130 sidor psykologi och srycker över det viktigaste.
Hela tiden var vi tvunga att hålla oss till tråden för att inte börja prata om saker som itne hör till saken.
Tungt.

Jag har ingen lust att skriva längre, jag skriver inte upp fina meningar i block, jag skriver inte onödigt mycket blogg, dikter, poesi eller noveller.
Det är ett bevis att något inte riktigt inte är som det ska. För mycket skrot i huvudet, för mycket stress, egen prestations ånges och krav.
Allt snurrar, vad ska man prioriterar.
Det som skrämmer mig mest är att jag om några år, kommer se tillbacka på den här plugg tiden som helt meninglös.
Jag är rädd att jag ska kunna se att all den enargin, tid lust och allt var helt onödigt. Att mina "medel höga betyg" inte kommer vara värda de blod, svett och tårar jag lagt på dem. All tid. Som jag hade kunnat äga åt annat.
Om jag var en annan person.
Förhoppningsvis blir det aldrig så. Men det är det jag är rädd för, för om man bara ville ha typ G i allt hade ju nästan inte varit anstängade.
Men sådana här tankar får man inte tänka när man ängar5,5 timmar på ett biblotek för konstant pluggande.

För jag vet, att jag får inte ge upp nu, inte än.
För då skulle jag förlora allt.