Det är Fredag, vi dansar mer än aldrig förr.

I går kväll dansade vi till. Räfven fina musik.

Detalj.
Efter att ha värmt upp igenom att sparka spark cyckel ifrån Norrautmarken till furet var vi varma i kväderna och ladade mat.
För att snabbt hoppa in i dans kläderna och jag hade min nya skol, den ser så fin ut när jag snurrar runt.
Tiden var emot oss och vi gick så fort vi kunde tväsrs igenom stan. Halvvägs kommer jag på att jag har glömt min plånbok hemma. Toppen.
Detta har bara hänt en gång och det var förra sommaren. Men men, jag kom in på kulurparadiset i alla fall för den unge manen kom i håg mig.

Så gick Räfven upp på den lilla senen och började spela. Det var så där rakt in i hjärtat musik. Så där att även om man vill sitta still så är det helt omöjligt för hela kroppen vill bara dansa! De bjöd upp till vals och sedan började jag och sofie dansa.
Vi dansade, dansade, snurrade, snurrade, skrattade, hoppade, och snurrade. Så där att man blir helt varm, yr och trött. Men så obeskrivligt glad.
Vi skrek när de skrek och vi hoppade armkrogk och våra hjärtan slog hårda slag.
Jag gjorde ett tamborin solo och dansade sedan runt med tamborinen jag kände mig som esprialda i ringaren i från notredam. Fast finare, ja det var toppen att dansa med tamburinen. Tillslut dansade nästan halva lokalen.
Men även de finaste ögonblicken når ett slut.
(Alla som inte var där missade något storslaget.)

Jag fick ingen cd, men ett bar kluddiga namn teckningar i min årsbok och en räv. Det var fint.
Vi vandrade in till stan för att möta upp lollo och snackade lite.
Sedan tog jag sista bussen hem, hela vägen hem pratade jag med busschafören. Om livet, han sa att "Livet är en skola" På dålig svenska. Han hade flyttat till halmstad i från Las palmas. Han hade lämnat, hus, bil, jobb, för kärleken. Hon hade lämnat honom efter ett år i Halmstad.
Jag tänkte att det kunde varit jag, om du hade varit du som hade frågat om jag hade kunnat ge upp allt, så hade jag kankse gjort det. Men jag veitnte.
Han tyckte jag skulle åka till london, för livet var fint där. Jag sa att jag har varit i staden men jag minns inte vart. Hans bror bodde i London.
Han undrade varför en sådan vacker flicka inte hade hittat en pojke, jag övervägde. Sedan sa jag att jag väntar, och då sa han att han med gjorde det.
Vi bästemmde att tillslut skulle vi nog båda två hitta kärlken med stort K. Bussen ifrån stan har aldrig gått så snabbt, han pratade om hur det var att vara busschaför. Innan jag hoppade av vid Norrautmärken. Jag önskade honom en trevlig natt och gick av.
Kanske ses vi igen.

Jag följde Milla till korsningen, strök henne över kinden och bad henne att inte tänka så mycket. Innan vi sa hej då och jag vandrade hem i mörket som smakade sommar.