Vägen hem i från skolan känndes oändlig, jag känned enargilös. Som om någon lagt tunga stenar bakom mitt bröst ben, som någon blåste ut ett levande ljus inom mig i samma stund som solen gick i moln. Ja, det är kallare i dag, typiskt. Det hade varit trevligt med en blodröd soluppgång.
"Vem som hälst kan avge tomma löften och göra hål på det dem lovar och svär, det är lättare att hålla käfften än att säga som det är" - LW
Alla mina ord känns fel. Jag vet att jag måste skriva, försöka skriva bort kännslorna. Men det kommer inga ord. Det kommer inga prick formuleringar, inga vackra meningar. För min fantasi känns fyrkantig när verkligegheten är så uppenbar.
Allting kommer tillbacka till mig, om och om igen. Slår mig i ansiktet, slår sönder något. Det hänger i luften och det är den bittra smak du har när du vaknar upp i morgon.
Alla tankar far runt och i och med jag skriver vad jag tänker så tänker jag på det som våran psykologi lärare sa och då blir det helt plötsligt så uppenbart.
Jag tror att allt ännu en gång handlar om hur svårt det är att hantera saker när de inte blir som man tänkt sig. Jag tänker att man bore vara expert på det för det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Det är väldigt bra på ett sätt och så smärt samt på ett annat.
Har du slutat drömma?
En liten flicka med rosa flick hjälm och blå ögon sa att jag var fint klädd. Det var väldigt fint sagt. Hon undrade vart jag hadde fått mina kläder i från.
vad är det som barn har som jag saknar?
Det handlar om perspektiv, kankse om en forstor vilja och en för liten verklighet, eller en för hård verklighet, eller så handlar det om mina illutioner och på det vis jag bygger upp den av små fragment till stora slått. Eller så handlar det om kännslor som vägrar bli ord.
Jag tror inte att jag kan förklara för jag är så långt i från allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar