Jag har slutat frysa nu.

Mamma har hela min uppväxt jagat mig med jacka och kofta, varma strumpor, och mössa. Kankse ett par vantar.
För jag har alltid lätt blivit sjuk, jag har alltid haft lätt för att frysa.

Så har det varit även denna höst, vinter. Jag har frysigt. Lager på lager men ändå frysigt ända in i merigen. Och det är svårt att minnas en varm sommar när man skakar tänder i en rengning november. Når vinden blåser rakt igenom en är det svårt att förstå att i sinom tid blir det faktist vår.
För vi glömmer så lätt bort hur tiden tär på oss.

I dag efter jag hade spelat gitarr så slog tanken mig, jag har slutat frysa nu. Vinden blåser hårt igenom halmstads gator. Men jag fryser inte längre. Det är en ny vind, den når inte benmägen. Den kittar huden och fyller mig med liv.
Jag missade bussen, gick ifrån stan och hem. Det var långt och jag pratade med Frida i telefon med var trevligt för solen är så vacker på den blå himmlen.
Men jag är säker på att jag kommer dö av canser, av att jag pratade för mycket i telefon. Antar på något sätt ska man dö, och på något sätt ska man leva.
Men det är en onödig risk att usätta sig för, men väldans trevligt. Så det kankse nästan går på ett ut.

Vi masserade varandra på dansen. Hur härligt som hälst, tack jossefin. Nu är jag expert, vilket känns bra, det var väligt enargifyllande. Även om mina musikler efter att ha bärt en gitarr igenom stan känns lika stela igen. Men men.

I dag har jag köpt en liten proslin figur. Det är en tjej och en pojke som pussar varandra. Under står det "övning ger färdighet" Den var ganska dyr, men söt. Jag slog till, pengarna går till välgöranhet och så är det ju. Övning ger färdighet, vad vi än pratar om så stämmer det.

Nu lyssnar jag på Elivs, jag ska dansa in på toaletten och borsta tänderna.