Lördag. Falkenberg.

"Jag orkar inte stanna kvar jag är för hungrig och för trött. Har varit här så många dar och här blir det alltid lika blött"
- LW

Solen sken och jag och systern i bilen till Falkenberg.
Som en försenad födelsdags pressent.

Jag gillar Falkenberg.
Det känns verkigen att det är en små stad, det syns på fasaderna och kullerstensgatorna.
En kännsla utav att om du har vandrat en gata, har du vandrat alla.
Den störta anledningen till att vi åkte dit var för att min favorit kafe ligger där.


Det är ett sådant kafe att om jag vore en författare skulle jag sitta där och skriva min stora debut,.
Om jag vore en konstnär skulle det vara cafét jag går till för att hämta insperation, kanske till och med måla av tillfälliga kafe besökare.
Om jag vore skådespålare skulle jag gå dit för att läsa igenom manus och dricka kaffe.

Kanske skulle det till och med vara så att jag alltid var där samma tiden.
Varje tisdag och tonrsag mellean 13:00-16:23.
Att jag alltid satt på samma plats, så när jag kom så stod det redan fram dukat en blåbärd paj och en kanna te, kanske behövde jag inte betala varje gång?
Ta det på kredit.
Låter det tråkigt?
Mja kankse, kanske skulle det vara tvärt om, att jag kom då och då och ingen visste när jag kom nästa gång.
Att jag kunde sitta där i dagar och se ne på mitt tomma block när jag hade skriv kramp.
Kanske kunde jag sitta där apatiskt och se ut igenom fönstet.
Kanske skulle jag börja prata med de tillfälliga gäster.
Fråga främmilngar om meningen med livet?
Dela på en muffins med en gammal tant jag glömmer namnet på?
Kanske skulle jag sammla alla kafe historier som främmlignar berättar över en kopp kafe i en bok.
Sedan skulle jag bli miljnär och bo sätta mig i Paris och endas kunde 4 fraser på dålig franska?


En sak är säker, jag skulle göra det som jag gör redan i dag när jag har med mig penna.
Jag skriver små medleanden på saverten till nästa som får mittbord.
Det är på gott och ont, jag skriver alltid ett medelande på srvetten till en främmling.
Ibland skriver jag ett kostanterande "det rengar" "solen skiner"
Ibland så skriver jag om en kort kärleks historia mellan en pojke och en flicka och butande hjärtan.
Ibland skriver jag bara det som kommer upp i huvudet.
Ett låtcitat eller någon annan visdom.
Det skulle jag göra även då, kanske skulle jag få kontakt via någon vacker pojke.
Kankse skulle han svara mig på hans svretter?

Det som är dumt att skriva hitorier på servetter är att man alsrig får veta om någon läser dem, eller över huvudtaget ser det? Kanske är det berättelser som hamnar rakt ner i soptunnan? Eller något varre,
när man lämnar sitt bord med en servett ser man att någon som känns helt fel sätter sig vid ens bord.
Och man kan se i deras ögon att de aldrig kommer att förstå. Men kanske är det så att iljust det ögonblicket lyckas jag öppna någons hjästa med peoesi?
Kankse kankse.
Hur som hälst,
Jag älskar verkligen stämmningen på det kafet.
Inredningen och bakelserna.
Mumms!

Jag bara blandar ut min tid, med lite te.

Och efter att ha fikat bort ett par timmar åkte vi emot Halmstad, tog en lång promenad. Och jag klippte ut hjärtan ur papper. Lagade mat och drack min första wisky av en anledning som jag trodde att jag aldrig skulle göra.
Såg filmen "grabben i graven brevid" Skrattade och tänkte att så är det

Två världar krockas varje gång vi möts
Bara att kontrasterna är olika stora.

Sedan blev det natt
och man kunde aldrig se stjärnorna