Vykort i från november.

Och när du vänder dig om
ser du mig
jag går i dina fotsteg.

Och vi är ett steg närmre, emot nåogt oklart.
Men allt faller tillbacka i sina vanliga banor.
och det är härligt att höra sofies skratt.
Det är dags att lyfta sin blick ifrån marken.

Mörket faller
Men vi står kvar
och all den hopplöshet jag trodde skulle kunna bygga bo
i mig
den blir bara en kännsla som sveper tag i mig då och då
För än ser jag något glittrande i varje dag.
Så november kväver mig inte, bara dödar långsamt.
Men än lever vi.
Vi lever.