För jag tror att det är så, att det börjar sakta bli vinter.
En smygande kännsla och höstlöven har släppt taget om sin gren
Höstkännslan släpper taget om mig.
Förberedd dig på en lång vinter.
Tänker jag ofta, utan att veta hur jag riktigt ska kunna förebredda mig.
Finns inget jag kan göra för att inte börja frysa känns det som
Det är precis som kylan hittar mig hur jag än gömmer mig.
Två dagar i rad har jag sett en gammal man
Han cyklar på en grön cykel, med en gubbkepps
Han cyklar långsamt, så långsamt så att han knappt kommer fram
Och jag undrar vart han är på väg?
Varför han ger sig ut och cyklar i det skitväder som har varit i två dagar nu
Framför allt undrar jag varför han inte har några vantar på sig
Hans hädner är helt röda av kyla
Det gör ont när jag ser han cykla så långsamt i motvind med kallar händer
Så ont, att jag har lust att vända om och cykla efter säga något som
"Hey du ser ut som du fryser om dina händer, du får mina vantar, du behöver de mer än mig"
Och sedan cykla vidare åt andra hållet.
Jag undrar varför jag inte gör det.
Mina vantar är knappast dyra, särskigt fina, men varma.
Om jag kände dne här mannen hade jag gett honom ett par vantar i julklapp
Jag hoppas att jag får möjlighet att erbjuda min en gång till.
Det är så lätt att bara cykla för bi liskom, det går så lätt, allt går så fort.
Avtryck med Kent är något som är väldans bra.
Tiden går för fort, dagarna bara flyger för bi och vissa hiner jag inte ens leva på.
Denna tid som försvinner mellan händerna, denna tid ja aldrig lyckas fånga är den som alla pratar om.
Alla pratar om min tid, att jag ska tillvara på den.
De som pratar är de som tagit studenten de säger "oh ta vara på tiden"
Jag förstår inte riktigt vad de menar, för ska jag ta tillvara på alla plugg till som står mig upp i halsen? ska jag ta tillvara på mina späna axlar och min huvudvärk? Ska jag ta till vara på mina dagar som jag ängar åt att ha näsan ner i en bok? ELler ta till vara på förelsänignar som är som sömpiller, är det proven? Frågorna? stressen? ELler vad är det jag ska till vara på?
Ibland kan jag verkligen längta till slutet, även om tanken gör mig skti rädd.
Jag har verkligen inget emot skolan, när vi gör lagom mycket, då det är ljust och man orkar cykla till en loppis efter skolan, eller har tid att ta den fikan som varar i flera timmar, ha picknick i parken i solsken, eller när man känner allt är under kontroll och du kan träna ett extra pass.
Men så har det inte varit den senaste tiden, när det ena provet är över, börjar jag på det andra. SOm en ondcykel som aldrig tar slut.
Jag tror att de som längtar tillbacka till gymnasiet har glömt den äckliga maten som får en att må illa, de har glömt hur kallt det kan v ara i ett klassrum, vilket skit väder det är när man cyklar, hur det är att inte kunna provet, konfliter i klassen och så mycket ovesen för inget alls.
Sedan vet jag att skolan är ju rena lyxen om man jämnför med den stora kalla, underbara världen.
Men jag ska aldrig längta tillbacka.
Allt har sin tid, det måste vara så.
p.s Varför jag på mig själv att tänka på honom då och då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar