Det är inte så noga. Men tack så himmla mycket

Det är lördagsnatt och inte minusgrader ute.
Jag har precis kommit hem ifrån ett hus som är lika fint som ett vackert slott. I slottet har jag saverat, disat och lagt upp mat, skrattat med frida och finulat. Mot betalning, men det är så trevligt att jag hade kunnat göra det gratis. Men lite extra klirr i kassan säger man inte nej till.
Jag lyssnar på stillsammusik och min jorglob sprider ett fint ljustsken över mig och rummet.

Jag borde sova, men jag är så där rastlös som jag lätt blir sena nätter. Jag borde sova men kommer aldrig i sängs.
Det är söndag i morgon, och jag ska plugga bort dagen. Jag drömmer om att kunna skriva klart strindbergs analysen på EN dag.
Hrm, drömma kan man.

I natt gick jag i sömnen och pratade om vägskyltar, det har gått för långt.
Jag vill drömma om en vis person i stället för om vägskyltar.

Med en kännsla av att inget annt finns, förutom musiken, tidlösheten och lyckorus.

Jämte mig står en tom vin flaska, två tommma glas och resten av rummet är allment kaus. Jag är lycklig och trött.
Jag och frida hade hur kul som hälst går i natt. Du vet, det är en sådan ute kväll då man kollar på klockan och inser att han är 02:10 och det känns som det har gått 10 minuter fast det egentligen har passerat timmar.
Vi dansade, som vi dansade.
Inget annat extiserade förutom musiken, tidlösheten och lyckan.

Jag träffade christopher i förbi farten. Och så dansade jag med en av halmstadsbästa danspojkar. Det var som det gick eletriskaimpulser igenom hans kropp. Han har vassa nyckelben och är söt. Sedan den där kännslan av att han är bäst och han vet det tar ner allt lite grann. Det ingav sig en kännsla som jag vill tro på.

Jag hade kunnat dansa där tills solen gick upp om det inte hade varit för att jag visste att jag skulle vara hyfsad pigg för att savera ikväll hos en liten middag.

Idag luktar hela jag nattclubb. En blanning av rök, svett, sött och öl. En duch kommer sitta fint.

Åretsförsta glass och tidigt morgon promenad.

vem faller inte för dessa ögon?
Alltid svårt att säga nej till dem.

Jag ställde klockan en timme för tidigt, men vad gör det. När man är hundvakt åt en tax, micke. Som inte vill annat än gå ut och gå med min klockan halv sju på morgonen. Det var kallt, solen var på väg upp och allt var vackert. Jag försökte fånga ögonblicket, det gick väl sådär. Men ni kankse kan förstå hur fint det var, i alla falla lite.
Sedan drack jag en kanna te, filosoferade och körde till skolan.

I skolan fick jag den glada nyheten att vi inte hade kulturhistoria, och naturkundksapen går alltid lite smärtfriare med Marcus på fredagar.

För att fira livet, påsklovet och det faktum att vi inte hade kulturhistoria. Åt jag sofie och Frida glass i picasso parken i solsken.
Jag har förkärlek till picasoparken, våren och hur solen glittrar i ån.

Det är påsklov och jag ska inte göra något särskilt, träna, plugga, städa, hålla på med körkortstjohej, träffa vänner, träffa släckt, äta godis, gå på stan, kanske ha picknick typ. Inte särskilt glammigt, men himmla skönt.

Skratt för länger liv.

Jag älskar detta.
Jag börjar alltid skratta när jag ser det. Speciellt början!
Jag hade glömt bort det, men kom på detta roliga klipp när jag satt i solen.
Och tänkte, att jag måste dela med mig av skratt, musikal, och lite snabbmat.
Jag skulle älska att göra något liknade själv.

På norrafronten, intet nytt.

När jag står i träningslokalen med säkert 25 andra kan jag inte riktigt förstå vad jag gör där. Och efter en halv timme känns det ännu mer omöjligt att förstå. Hela kroppen är som en spagetti och allt efter som får jag lätta av vikter och tillslut står jag där med 5 kg och kämpar.
Innan hade jag väl 13?

Jag hatar kännslan av att inte orka lika mycket som innan. Förklaringen är enkel, senaste tiden har varit sjukdom på sjukdom, förkylningar och hosta som vägrar gå över.
Men jag gillar inte det, medans jag står och tränar kan planera en tid då jag ska träna varje dag. Även om jag vet att de aldrig kommer bli så.
Samtidigt så tänker jag, vad hade jag gjort om jag inte varit här?
Svaret känns ännu lättare.
- Körkorts teori.

Men jag gillar träna, jag gillar att jag bli piggare efter åt, att jag slappnar av i mina annars för spända axlar. Under 1 timme tänker jag så otoligt lite gemnfört med vad jag gör under alla andra timmar.
Samtidigt tycker jag det är kul att se Fridas minspel när hon inte kan hålla sig för skratt. När hon biter sig själv i läppen för att inte gapskratta åt den hurtiga friskisledaren som ser så nöjd ut när hon gör stegen. Hon verkar så nöjd.
Jag kan inte hålla mig skratt, utan skrattar för mig själv åt fridas miner, för hennes finiss smitar och för ledarens nöjda min.

Alldes för ofta tänkte jag, "JAG ORKAR INTE!" och "TAR DET ALDRIG SLUT". Men jag orkade, och det tog slut.
Ett problem med min kropp är att den har en förmåga att se jävligt vältränad ut. När den inte orkar nåogt alls. Musklerna ser ut som de kan lyta hur mycket som hälst (nästan) Men i dem finns nog bara luft. På gott och ont.

I dag hade jag bara Naturkundksap. Sedan vet jag inte vart tiden tog vägen. Jag gör liksom inget specellt mer än sitter vid olika körkortsprogram, drömmer om körkort, och cyklklar.

I kväll ska jag se extistens och korrespontenterna.
Och nu ska jag inte sjuta på det längre. Jag ska skriva en musikutvadering. Föresten, jag fick VG i musik.
Vem hade trott det?

Föresten, våren är här, ska vi skricka vår skrick så som jag och ronja rövardotter gjorde när vi var små?

Första april, April, april, jag kan lura dig var jag vill.

1 April.

När jag var liten låg jag alltid vaken natten innan första april. Jag var så glad, spänd nervös och allt på samma gång. Jag tyckte att det var spännande att äntligen få lura mamma och pappa. Skratta och skricka "april, april jag kan lura dig vart jag vill!"
Jag tejpade för oshyvlen, tejpade för saltkaret, tejpade sönder lampan i kylen, och drog de värsta lurerier jag kunde komma på.
I flera år.

Min farmor dog förtidigt. Jag har bara vaga minnen och hennes vackra röst ekande i mitt huvud. Och mina minnen, och det starkaste och det bästa minnet jag har av henne.
Är att jag har sovit hos henne, vaknar och äter frukost vid hennes köksbord.
Då hon böjer sig fram och säger "Lovisa, ser du inte katten på taket där borta?" Att jag kollade, och kollade utan att se någon katt.
Då farmor med sin fina skonska dialekt säger "April, april, jag kan lura dig vart jag vill" Att jag blev så arg för jag hade glömt det, att hon hade lyckats lura mig och att jag hade gått på det!
Det är ett fint minne, och det får mig att alltid tänka på farmor första april.

I dag har jag inte lurat någon, ingen har lurat mig.
Jag vetinte om jag har vuxit ifrån det. Även om jag forfarande är oerhört lättlurad är jag usel på att ljuga och lura folk i dag.

Men jag hoppas att den första april har varit en riktigt lurig dag för alla barn med massa skratt och påhitt inom sig.

Framtiden kan vara ett orosmål.

Sittvationen känns så skruvad, jag sitter med halva min klass i min svenska läraresmat sal. Vad jag egentligen tycker om min klass och lärare vet jag inte riktigt. Men denna studen känns det som jag inte kan gör annat än älska dem.
Vi håller tal om framtiden och det blir så uppenbart att den skrämmer livet ur oss alla. Och egentligen vill jag nog bara stanna tiden. Försöka förstå vad det är som händer.
De flästa talar om drömmar andra talar om att de inte alls vill fly staden. De pratar om att de har allt de kan önska här, att de behöver andas ut och ta den tiden de behöver innan de flyger till främmande kontinänter.

Jag är inte som dem.
Och under denna middagen tänker jag flera gånger att jag vill vara det. När jag tänker på det så har jag allt här, en familj som älskar mig, vänner som stöttar och finns i alla lägen, nöjen, favorit cafér och oslagbara loppisar.
Varför vill jag så innerligt här i från?
Ibland är det precis som jag kan känna rädslan och paniken som en liten varelse som slår emot minna revben och bara skricker att den vill ut.
Men vad är det jag vill bevisa med min fåniga idée att jag måste här ifrån innan sptember? Vad är det jag vill ifrån? Vad är det jag tror mig hitta på andra gator? Andra städer, andra länder?
Jag har ju egentligen allt och lite mer.
Är det det, att jag har alltid jag vill som får mig att sträva efter "lyckan"?
Med en kännsla av att jag dör om jag stannar och en kännsla av att jag aldrig kommer kunna stå själv på dessa ben som känns för svaga för att bära fram mina drömmar till min framtid.

Nog om det.
I dag har varit underbar, vi sket i gympan och gick i solen. Vi bakade blåbärsmuffins, drack flädersaft och satt i solen.
Underbart räcker knappt till "efter slask is och snö fanns det plötsligt något att leva för"

Millas röst i telefon, hennes röst. Hennes tonläge och den kännslan av att hon känner mig så mycket bättre än vad jag känner mig själv.
Att hon förstår att avstånd mets i olika grader av saknad och att den innebonde längtan har vuxit. Hon känner mig för bra och mina kännslor är alldes för omöjliga. För att jag själv vill kunna tro på dem.

Det var en underbar klass. Tack för alla som gjorde den så fantastisk att jag skrattade och grät och fick en klump i bröstet.
Ni är fina på era vis. Min klass Sp06k där alla är små stjärnor på gott och ont.