Pusssjukan.

Pusssjukan.
Visst låter det gulligt?
Det låter som att det är så att man har en sjukdom som gör att man inte kan sluta pussa den söta pojken som står vid ens sida.
Oh vad jag önskar att det var så!

Men ikke.
Pusssjukan är även känd som körtelfeber.
I mitt fall innebär det att det känns som jag har två stora apelsiner i min hals
En på varje sida, vilket gör så ont.
Speciellt när jag sväljer, då måste jag krama om kudden, pressa ihop ögonen.
Oftast försöker jag undvika svälja, det går bra ibland.
Men svårt att när man måste, äta eller dricka.

För dricka det ska man göra speciellt när man har feber.
Jag har hög feber, mer precis 39,5.
Vilket gör att när jag inte går på tabbleter, snurrar allt, jag är svag, yr, matt och hjärnan är så varm att jag inte kan tänka normalt.
Det är inte kul, och jag är ensam.
Så tänker jag, ensam o sjuk och ingen vill bli smittad.
Men jag vill att någon ska säga att jag skiter i om jag med blir sjuk. Själv klart att jag kommer, att jag bäddar om dig, att jag ger dig kallt att dricka, håller din hand, och säger att det kommer gå bra, febern går snart ner och pratar om saker som får mig att le igenom all feber.

Oh föressten, jag har faktiskt en sådan kommis.
Sofie, kom i dag. Hon pratade inte ens att hon kunde bli smittad, hon fixade mat medans jag matt satt på en stol. Hon pratade om london, lät mig ligga i sängen så visade hon bilder. Hon sa: Jag fixar, ligg du. Gjorde macka och te, hon gav mig tröst godis. Sa att det var jävla skit. Och jag nickade mest.
Försökte svälja, vi låg i skuggan, såg på moln, jag med filt i sommar värme och frös och hon tycke mest attt våra solstolar var läskiga. hon fick mig att skratta, vilket gör att man blir snabbare frisk (tror jag)

Sedan blev jag väldans trött,hon fixade det sista och smög sig ut. Medan jag somnade i en varmt flickrum, med täcke, med lite feber frös jag ändå. Hon trodde inte jag kunde somna i det varma rummet. Men sofie, det kunde jag.
Hon är en riktigt fin vän! tack för allt Sofie.

När jag vaknade var det mest skit, och tårnarna bara rann fast jag inte gjorde något. Jag var arg på sitvationen.
Sedan sjukhus och ett kostaternade: Pusssjuka. Det ända possetiva är att man bara kan få det en gång. Så nu kan jag pussa pojkarna i London utan att oroa mig för denna pusssjuka.
Möjligt vis att jag får jag den pusssjukasorten så man bara måste pussa den söta pojke man har vid sin sida. Den är mycket trevligare än denna körtelfeber.

Sedan ringde jag frida och ännu en gång fick jag skratta lite, om vi fortsätter så här så kan jag nog se HS på Trosdag. Hoppas, hopppas.
Även om milla inte kom så är jag tack sam för hennes försök <3

För ca en vecka sedan pussade jag erik i mängder. Sjuksjörterskan sa att det tar ca en vecka efter man har pussat någon som man får körtelfeber, så han måste vara den bidragande faktorn.
Nu är erik hemma i norrland och jag är här
Ibland känns det som vi aldrig har träffat, och ibland känns det som jag lever om allt igen och igen. och ibland gör det lite ont när jag tänker på det, och ibland får jag en väldans fin kännsla i hela kroppen när jag tänker på det.
Kanske kommer våra världar aldrig mötas igen, även om jag hoppas det.
då frågade mamma om det var värt det:
- urin infektion, med följer av pencelin, flickor vet nog.
- körtelfeber, med ev följd sjukdommar.

Plus alla tankar, saknad och förvirrig.

Självklart att detta visste jag ju inte innan, och det är ju inte eriks fel precis.
Men om någon visse att det skulle bli så här och frågade mig om jag fortfarande skulle göra om det.
Ta hit honom, pussas en vecka, hänga, skratta, sova, bada, äta, skriva rebusar och köra bil. För att sedan få urinskit och körtelskit.
Utan att veta om jag får se honom igen.

Så skulle jag svara ja.
jag skulle göra om det
tusen gånger om
Ja,
för att han är ibland de finaste jag mött.