Mina löparskor springer snabbare än mig.

Mina löparskor och sprunningt och gömt sig
Är helt borta
Kanske springer de på egen hand, snabbare än vad jag någonsin kommer att göra.
Kanske ligger de tre steg framför mig, och springer snabbare än mig.
Som gör att jag aldrig kommer hitta de igen.

Jag brukar drömma om att kunna springa snabbt, lång och obehindrat.
Kankse tar jag tag i drömmen i england.
Kanske aldrig
Jag tror sofie kommer fånga den drömmen i england, hon är redan på god väg, hon får inte aningsproblem när hon springer och har det där vinnar psykoet jag aldrig får.
När vi sprann i kap till matsalen sprang jag med stora långa ben, hon fram åt lutad och ivrrig.
Jag började skratta år hur dum jag såg ut och kul sofie såg ut.
Och jag förlorade.
Jag är den som förlorar men jublar ändå

Men Jag är bra på att förlora.
Helt okej för mig.
Inte alls en sådan man ska ha i sitt bränbollslag, fotbollslag, basketlag, bandylag, ne inget lag alls faktist.
Jag har ingnen tävlings glöd alls.
Bara djävulskt envis, det är offtast bra.
Ibland hur dåligt som hälst, men offtast bra.

Erik svarar inte på sin mobil och
jag har ringt tre gånger
lämnat två helt onödiga medelande
och önskat att jag inte ringt tre gånger, önskat att jag inte ringde alls
Men ändå tänkt att denna gången kanske...
och efter varje "pppiiiip" önskat att människan svarar
och fått den dära kännslan i magen som sitter kvar, tills den försvinner
det tar obestemt tid.
jag gillar den inte
jag är efterhängsen och inte alls så jag vill vara
Men är
Allt har varit så förvirrande sedan han åkte.
och allt det som far runt i mig vill jag förklara
Men jag misslyckas
för det finns så många olika perspektiv att se saker
jag kan inte bestemma mig för hur jag vill se det
och så svårt att sätta
ord
på
kännslor
att
jag
ger
upp


Det är svårt att binda upp band som binder mig här
När de som binder mig här
Är så fint.
Som Frida och Milla och min familj
Det är inget man bara binder upp utan vidare
Det gör ont.