Vatten, vatten bara vanligt vatten!

Jag tror aldrig jag har sagt det här och verkligen menat det på det sättet som jag gör nu

Men jag hoppas verkligen det spö rengar i morgon!

Jag vet.

Jag kan inte hjälpa att mina ord känns för stela
För kantiga, för hårda och för långt i från ditt medvetande
För att överhuduvd taget nå fram
Jag kan inte hjälpa att hur jag än försöker så hittar tankarna sin egen väg
och fastnar lät vid samma pungt. (dig)
Tänker att du säkert inte alls tänkar så
för det handlar nog om att sätta den ena foten framför den andra
så har man tagit första steget, brytit isen på samma gång
sedan handlar det om det andra steget
tredje
fjärde
tills man gått så långt så man glömmer bort att räkna
För det handlar väl kärlek om att gå med varandra tills stegen tar slut?
Och du har nog inte tagit första steget än, har du glömt hur man går?
Ursch jag vetinte.

Men jag vet att det är kallt ute, att jag har hittat en fin kläning på myrorna som är för dyr men som på minner om en prinsses kläning blandat med en gardin och vem vill itne känna sig som en prinssesa? (vart är prinsen, soldaten eller riddaren?) Jag vet att jag har pluggat för lite italienska. Jag vet att jag lyssnar på musik som får det att rycka i fötterna så dans vänligt är det och jag vet att egentligen vet jag inget alls.

Nu ska jag se på en bra film och äta muffins och dricka te.
I morgon är det torsdag.

Ledig tisdag.

I dag har jag blandannat inkasserat den mint gröna koppen.
Kan man vara något annat än glad?
Bokstavligt talat sätta guldkant på vardagen.
Den är alldes förfjusande, spring och köp så har vi te möte hemma hoss mig
oh ja!

(bilden är tagen i från niotillfemblogg.se)



Små krumelurer skrivna i bläck
på vitt linjerat papper
ord som jag inte tagit i tillfälle att läsa
fina ord som fastnar
Får solstrålarna att glittra lite extra.

I dag har jag varit ledig
Med betoning på ledig
det innebär att jag har sovit tills jag vaknade
gått på stan med mamma och shoppat och ätit lunch med min syster
fikat på halmstads mysigaste café med sofie, frida och lollo.
spelat gittar
och pluggat engelska
åkt buss som har kört fel två gånger. suck svebus.

Det är konstigt
lolo sa att nu är det vår
några timmar senare känndes det som det snöarde mer på en dag än vad det har gjort på hela vintern?
men jag måste ändå hålla med om att våren är på väg
det är kanske mer än kännsla än en årstid?


Jag blir trött på att visa personer måste vara något
och att det är så viktigt för många att vara någon
någon i stället för att vara sig själv
och så mycket de kan ofra för att få bli någon
Hel sjukt tycker jag
kanske är det så
att jag behöver dricka en kopp te.

Måndag och fågelkvitter.

Jag vetinte riktigit hur jag ska börja
Men dagen började med att jag vaknade fem och inte kunde somna om
Men det var precis som det inte gjorde något.
Jag var hyfsat pigg och sömn druket gick jag igenom alla tankar som snurrade runt.
På någotvis kom jag och tänka på solrosor.
Och en gul vatten kanna.
Tänkte på en dikt jag läst för länge sedan om en flicka som sväljer körsbärs tjärnor och att hon väntar hela livet på att vackert körsbergs träd ska växa inom henne och att det ska blomma så där vackert ut igenom munen. Jag tror i alla fall att det var så..
Tycker det var vackert och brukar ibland tänka på det.
Världen är som vackrast när körsbergs träden står i blom.

Fåglarna kvttrade på ett helt nytt sätt innan
Så intensift
så vackert
Jag skulle så gärna vilja veta vad de sjöng om
Eller vad som var så intressant att prata om
ja sa till en främmling att våren är på väg
samtidigt som en kall vind blåste rakt igenom mig
som fick gav mig gås hud ända in i hjärtat
jag tänkte att om inte den dära våren kommer snart kommer jag frysa ihjäl

I dag har jag träffat en tjej som hete anneli fast ville vara en casandra
Hon hade en förklaring och det gjorde på något sätt ett intryck på mig
Tänkte att undra om det är så lätt att om man kan kalla sig för något annat
blir man något annat?
Mina fingrar har fått dansa över stålsträngar, och sakta men säkert har jag lärt mig lite nya saker.
Sedan har jag pluggat.
vissa saker orkar jag bara inte börja med för att de är så jobbigt.
Det är jobbigt att det är jobbigt.

Jag borde lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet
och glömta all stress för ett tag

En söndag då molnen sundvis gav vika.

De tjocka molnen spricker upp, i samma takt som hennes leende.

Det är söndag.
I dag var de tänkt att jag skulle begrava mig i läxor
Men har i stället gått en lång promenad med en pojke med vackra händer
Vilket var bra mycket trevligare
"för att ta måsten i andra hand" - LW
Jag såg molnen städigt ändra nya mönster
skrattade, och var lycklig över att tjocka måln skingrades
Ibland gimtade solen fram, det giltrade till i hans ögon och vi vandrade under stjärnklara himmlar.
Jag såg ett fartyg lämna hamnen för att ge sig ut på öppet hav
Jag tänkte att ja en dag är det jag som skricker "Släpp ankar, nu ger vi oss av. Skepp och hoj!"
Alla vägar har sitt pris och vi får se vart min leder.

Även om jag bara gjort en grej på min "att göra lista" Och att det gjordes halv hjärtat och halv dant. Så känns det helt okej, man kan ju egentligen inte lista upp allt. Det är en dag i morgon och det är början på en vecka som jag faktist lite längtar efter jag har tagit mig igenom.
Det är inte så jag vill ha det, men skolans tunga böcker kommer tunga ner mig. Med tiden, jag kan känna det. Jag ska göra mitt bästa för att sprida solsken och måla reng bågar över himmlar valvet. Men tanken på naturundskap i morgon 08:10 känns inte lockande.

I kväll har jag druckigt te och ätit blåbärs paj, finns det något bättre sätt att avsluta en bra dag på?
Nu sitter jag här och lyssnar på en lånad skiva och bob hund. "tralala lilla moln tuss kom hit ska du få en puss". Så fint, känns vårigt.
I dag har jag haft på mig mina converse och det är faktist första steget emot våren.

"allt var så konstigt men så förbannat kul"
- LW

Något jag skrev.

(Det finns många förklaringar till varför jag skriver
En av dem är att berarbeta, men mest tycker jag det är kul.
Det är mina ord, fast inte mina. Jag skriver som jag vore en annan.
Hon har talat igenom mig, utan att nämna ett ord.
Jag är inte säker på att det är så här.
Men på någotvis kankse jag har rätt.
Säger inte mer änså. )

Ibland var det som hon kunde se det skymta för bi i hans ögon. När hans blick fastnade i en sekvens av tystnad.

Allt de tomma ord han hade lovat var det som han stod fast vid. Färdiga målade mallar i svart och de rörde sig på samma sätt. De kunde gå dagar, veckor som blev evigheter innan det svepte för bi i hans medvetande. Med det undgick henne aldrig. Han brukade fastna i en rörelse, mitt i ett steg eller ett samtal. Hon behövde aldrig fråga, hon visste. Att hon hade vunnit tillbacka honom, och förlorat allt på samma gång. Det gjorde henne kall på ett sätt som inte gick att beskriva. Som en is tid som svepte igenom hennes vener. Hon kunde hata honom. Om han visste vad hon kunde hata honom, slå sönder porslin, skrika tills rösten tog slut och kväva gråten i kudden. Hon kunde i timmar stå och sparka in i en betong vägg tills tårna blod de i de svarta tygskorna. Så mycket kunde hon hata honom att hon kunde ligga sömnlös tre dagar i veckan.

Men det var något han inte viste även om de delade köksbord och dubbel säng. Alla han över ambitiösa sätt att få henne att glömma fick henne att föreställa sig en annans mjuka kropp emot hans. Spelade ingen roll vad de hade sagt till varandra, vad de hade förlåtit och glömt. Så skulle de finnas där som ett bokmärke i en dekare där hon bara drömmer mardrömmar. Inget suddgummi i världen kan sudda bort det som ristat in i bläck.

Så mycket älskade hon honom att tråtts allt detta kunde hon räkna hans födelse marken och måla upp stjärnbilder ut med hans rygg rad. Så mycket älskade hon honom att hon kunde göra skatt kartor till drömmarna, överraska och fantiseras om ett liv tillsammans för alltid. Att hon kunde väcka honom mitt i natten bara för att förklara all den kärlek som omöjligt fick plats i henne. Så mycket älskade hon honom att hon aldrig skulle kunna leva utan honom. De var en osund relation i det avseendet att vad som än hände skulle han alltid vara en mitt pungt i hennes liv.

Det är konstigt hur man kan hata och älska på samma gång, kanske skulle kärleken alltid vinner över deras färdig målade mallar och de sätt som de rörde sig runt varandra i omlopps banor.

Det var skuggorna som skrämde henne, skuggorna ifrån lampan i taket, skuggorna i natten men främst den skugga i hans ögon. Skuggan av på det vis han hade svikit henne, ortohetet. Bara ordet brände inom dessa två kroppar där en tredje hade kommit in och ut lika snabbt. Och nu bara skuggan efter händelsen.

Hon såg det skymta för bi i hans ögon och nu löd en sekvens av tystnad.

Det är rengn, Det är växjö och min gula reng kappa.

Det är natt
Utan för faller fönsteret faller reng
Jag kan höra hur vinden ta tag i huset
Det är svart
När jag sätter ner mina fötter emot det kylida parkett glovet
Med sprucken morgon röst sjunger jag med det album som snurrar runt, runt i min cd spelare.
Tråts att himmlen är grå så på minner jag mig själv om att mörket faktist inte är lika
Kompakt längre
Så sitter vi där på tåget,
även om det nästan 2,5 timmar till växjö så känns det aldrig långt
Jag gillar att åka tåg, tycker att de ger mig lungt
Bara att lämna halmstad känns alltid omväklande även om Växjö är långt i från en metropol. Så gillar jag husen, jag älskar att vara inne på förkens ö underbara affär. Kläderna får mig att drömma om ett annat år tione. Även om pris lapparna får mig att svindla så gillar jag det. Jag gillar kullerstens gatorna och främst "puss &kram" Platsen vilket är något man borde inför i alla städer. Jag är avis på växjö delvis.
Jag och sofie gick till kupan medas frida gick runt i de centrala delarna.
Jag fyndade:
En ill grön stor bricka man blir glad av att se på 40kr
En guldig rosset broge: 5 kr
En gammal förpackning som var fin med något konstigt i 10 kr
en LP som heter CIAO! 10 kr kanske 5?
Och med ett leende på läpparna och en växande hunger gick vi glada där ifrån. För att möte upp Frida för lunch på stationen. Med mys faktor 2. Det var inte alls så där soligt som jag tyckte att det skulle vara.

Det ger mig en viss obeskrivlig kännsla att gå på loppis. Att utan att egentligen tänka bara gå runt ibland massa skrot är oerhört ro givande. Leta tills man hittar fina guld klimpar.

Och efter ett tag satt vi på tåget emot halmstad. Något trötta, och det var fortfarande grå himmlar över oss. Men det gör itnte så mycket alls.
Hemma hoss sofie åt vi god mat innan frida var tvungen att springa i väg för att passa små barn. Vilket jag hoppas var givande.
Vi och såg filmen " Paris je´time" (vilket jag inte kan stava) Vilket är en bedårande vacker liten film som jag tycker alla skulle se.
Den visar så mycket.
"Universum finns i mitt handfack" Så är den ju på franska vilket jag är lite svag för och så är jag hemmligt förelskad i staden paris.

Sedan vill jag bara säga att jag vill att sverige lägger ner melodi festivalen.
Jag bryr mig inte om det är bra programledare eller kompiker.
Jag mår illa ut av låtarna. Vad är det för texter? Vad sänder det för budskap?
allt. Inget.
Jag tänker inte se det, och på så vis stödja det.
Vi pratar i debbaten om jämsteldhet. Men vi jobbar i fel håll.
suck.


Jag är så trött att det känns som allt gungar lite
Ibland vill jag tro att varje sak händer för en viss anledning
Varför kan det vara så svårt att se?

Vad händer om jag aldrig lär mig att släppa taget om saker och ting?