Så mycket oväsen för ingenting.

Jag har träningsverk i dag.

Jag skriver nästan ingenting längre. Jag har tappat alla mina ord, jag har tappat mina pricksäkraformlueringar, jag har tappat insperationen.
Jag minns en tid då jag skrev flera world dokument per dag, då jag skrev ut mina skrivböcker, fyllde dagböckerna med mitt meninglösa liv.
Nu ligger skrivblockens rader tomma, på hög i en bokhylla som är bortglömd bakom ek. Stängda.
Jag skriver ingenting längre, förundras över allt jag en gång skrev, läser brev, läser dikt, läser ord.

Jag läser brev skrivna till mig, om liv. Sparat alla i en väska, där de berättar de om platser jag inte besökt, vissa berättar om längtan. En längtan efter mig.
Vissa berättar om hat, om städer, god mat och sol. Vissa berättar om att de är dåliga på att skriva brev. Andra färgsprakade vykort.
Jag hade aldrig kunat slänga dem.

"hon går och letar och hittar sina gammla brev, lite konstigt att läsa om gammla planer när man vet hur det blev, nu är det ingen som skriver längre det finns ingetting som är värt att skriva upp.
Ändå känns det som hela världen sjunger
Har du kommit någnstans, har sumpat din sista chans?, är du framme nu? har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på? är det verkligen du?, är det verkligen du?

- Lars Winnerbäck.

Jag har ett mål att få ett brev ifrån varje världs del, och kansek blir det så någon dag.
Men jag själv skriver ingenting längre, jag minns min tid som svår poet vid 14-16 års åldern. Då en pojke som jag såg upp till kallade mig poet, jag drömmde om att bli poet. Men ansåg mina ord var för små. Sanningen, hinner i fatt oss. Jag blir aldrig poet i mina egna ögon och det ända jag har skrivit i år är min års bok.
En svart anteckningsbok, när jag läser den sida till sida finns det små fragment i den, fragment i från 2008. Vissa gör ont, andra får mig att le. Det är många citat, saker som jag själv tycker att jag borde tänkta på. Saker jag vill leva efter men aldrig lyckats.
Två personer som jag har velat ska skriva i den, skrev aldrig. Det spelar i det stora hela ingen roll, jag har skrivit om de alldes för många sidor.
till 2009 ska jag köpa en ny svart liten skriv bok, en ny "the black box" som ska bevara de jag tycker är viktigt.
För jag skriver inte längre.

Det som de flesta tycker är kul, oavsett om de lossas eller är på riktigt tycker inte jag är kul. Jag kan avsky Halmstad. Det är inte stadens fel, mer att här inte finns någonstans att dansa. Att alla känner alla, och dess atityd. Jag vet att det är fel att avsky en stad för att de har dåliga dans golv. Men jag blir trött på folks attetyd, blir trött att jag inte tycker som de.
I går var vi hemma hos en tjej, drackvin och lyssnade på rix fn. Vi hamnade i en soffa innan vi tog oss in till stan.
Och tråtts att jag flera gånger har sagt NEJ till B&B var det där vi hamnade i alla fall. senast jag var där, visade det tydligt att det är inte vad jag söker.
Denna staden har inte vad jag söker.
"alla är världa en andra chans?"
Men inte B&B, aldrig mer B&B om det inte är band som spelar. Ändå vet jag att jag mycket väl kan hamna där igen, av den enkla anledningen att.
DET FINNS INGEN ANNAN STANS ATT GÅ
Man kan göra det till en grej, men att stå fem personer på ett dansgolv och dansa till eltro Rnb, men på B&B känns inte det ens kul. tar emot.

"det är ni som är konstiga, jag är normal"
Thårström

När man frågar folk och ingen tycker att det är kul och altl blir så uppenbart att alla är här för att DET FINNS INGEN ANNAN STANS ATT GÅ.
Personer i min mammas ålder är för fulla, en kille ifrån sthlm stötter på oss och frågar om vi inte kan ge det som han vill ha. Han dansar bra med benen fyllda av alkohål, han säger att vi måste ha mål, fem års planer, han säger att han har bott i alla städer, London, new york, sthlm, han säger att han spelat in Anna ternheim, att han hatar att säga att han lever på bidrag på södermaln och kallar sig för musiker. Han säger att han är olycklig.
Men jag svägnde lite på kjolen och log.

Den senaste tiden har jag fått vänja mig vid frågan "vad ska du göra sen?" "vad ska du bli?" De två kan jag hantera med att säga att jag bara vill resa, jobba, osv. Men jag hatar frågan "vad vill du plugga sedan?"

"det fanns en tid då jag visste vem jag var och vad jag viille, men nu skulle jag inte välja de orden" - LW

För jag har inget svar, och alla bara frågar hela tiden.
Det är precis som de inte nöjer sig med att jag säger att jag vill faktist diska i en skitig pub i london eller liknade. De pratar om utbilnignar och univeritet och där är jag inte ännu. Snart men inte nu.
Ibland tror jag att de är av större behov av att veta vad jag ska bli, än vad jag själv har.

En ny dag.