Andra advent.

I går hade vi släckt kalas och det var ungefär så som släcktkalas brukar gå till, så jag tycker inte vi går in närmre på det. För allas bästa.
Men det som däremot hände var att min kusin Willieam har lärt sig spela trummor. Jag satt där i hans pojkrum och höllföll öronen medans han i 120 slog på olika trummor i olika tackter. Sedan klappade jag händerna och jublade.
Sedan var det min tur, jag varnade honom att trummor liksom inte är min grej och att jag aldrig har klarat av de enklaste komp som man annars brukar lära sig i skolan.
Han gav mig instruktioner och jag gjorde så gott jag kunde, men kompet blev olika för varje gång och jag insåg in begräsningen och såg i stället när han baknade på.
Det såg så lätt och härligt ut, och hela huset skakade.

I dag är det andra advent, det innebär inte så mycket mer än att det andra ljuset tänds, att det är två veckor kvar till jul och att jag inte fattar något alls egentligen.

I dag ska jag inte göra så mycket, kankse har jag bästemmt att träffa milla och kankse skulle vi prata om revolutioner. Det finns en kjol i Halmstad som var det finaste jag sätt på länge så den borde inkasseras, men först i morgon.
Sedan har jag prov på kolväten i morgon och jag kunde verkligen inte bry mig mindre, vilket säkert kommer driva mig till sömlöshet i natt.
Men jag ska i alla fall läsa lite svenska författare, som stringberg, och det är inte så jobbigt. Men mina tankar är ungefär är en halvtimme här ifrån och det är precis som jag inte kan skingra dem.

Det är nästan två veckor kvar i skolan, och det är mycket smått som ska fixas. Allt känns overkligt, va då december? va då jul lov? Nytt år? Detta har ju precis börjat.

Här om dagen hittade jag min skrivbok med plastficka fram till, i den låg det tågbiljetter tur och retur, halmstad-växjö. Den 1 december, de biljetterna står för något stort. Det står även för min och sofies vänskap, galenskap och underbara liv. Men även om hjärtslag, idoti och svek.
Men det är ofta som jag och sofie brister ut i skratt när vi tänker på en galeria, en gittar en kotte och den sista moikanen som vi fick till "det här är ingen sång". Men slutet har bar börjat mellan oss, som håkan sjunger.

Nu pratar jag med min storebror på msn han har dykt 18 meter undervatten ytan i australien. Jag saknar honom och är glad för deras skull. Men allt känns overkligt.

Och förkylningen vägrar släppa taget om mig.