Roma, bella Roma.

Rom.

Bakom den hysteriska trafiken finns det bakgränder med kullerstens gator, om man följer dem så hittar man tvätt ut med fönsterkarmar och fina små resturanger där man kan dricka husets vin, pasta och se på månen som reser sig över hustaken.
Tursit attarationer lockar, facinerar och kostar. Men tar luften ur lungorna och för undras. Hur är det möjrligt snurrar ofta i huvudet. Vi ser konstverk, statyer, konst och tavolor med förgyllda ramar. (Det har tagit många liv för att det ska bli det resultatet, det kommer nog för alltid vara så, att vissa måste dö, för att vi ska leva) Annars så snurrar det inte så mycket, jag känner mig av slappnad och Rom ger mig allt jag behöver i ett andetag.
Rom är underbart vackert.

Det språk jag har hatat lektionerna med, Italienska lektionerna då man bara ville där i från ses ur ett helt nytt perspektiv. När jag faktiskt kan prata, fråga och köpa. Jag får lust att går kvällskurser och lära mig alla ord som finns. Men vet att motivationen kommmer någ att ha gått ur mig, men då, ljust då. När man uppslukas av atmosvären som om ger staden vill man bara suga in allt och bevara det i mina årdror, ha det i mig för alltid pulserande. Precis som den Italienska traffiken, aldrig stanigera. Alltid i rörelse.

Efter trafikollycka, glassar, bilder och tussen mil senare sitter man på en flygplats. Utan att riktigt veta hur man ska förhålla sig, vart man är på väg, eller vad man har lämnat bakom sig. Eller kanske är det ljust det, att man inte har lämnat något bakom sig. Att Rom fortfarande finns där, bara ett ögonblick i från mig. Sluta mina blå och jag kommer få uppleva allt igen, igen igen.
Jag kastade myt i Fontana di trevi. Så tillbacka till Rom det kommer jag.