sweet sunday.

Söndags picknick i parken.
Årets första jordgubbs ätande.

Tiden har sin rätt att förendra där den går.

Min morfar.

Jag kan minnas doften som fanns mellan min mormor och morfars lakan när jag var liten. För mig luktar det barndom, det luktar minnen så fina så att när jag berör de med tanken känns det i hjärtat.

Vi brukade ligga där i sängen efter maten. Jag, mormor och morfar brukade vila middag. Men jag var en liten flicka och hade mycket spring i benen, alltid ovanligt mycket när jag skulle försöka ligga still i sängen efter maten.
Min morfar brukade då låta mig ligga på hans arm, sedan berättade han hur livet var när han var liten. Ett annat liv, en annan barndom så mycket hårdare än min egen. Så mycket mer allvar, men det förstod jag inte då. Det morfar berättade om var som sagor, uppdiktade, lika färstarkta men med verklighetsstofft i sig.
Historier om att bygga hus till gräshoppor, sommarkollo, löss, fiske, kalla vintrar och ont om mat. Jag brukade somna precis så, på morfars arm.
När vi handlade fick jag alltid välja vilket godis jag ville, för det var jag värd. Jag fick hammra i hans verkstad. Och han var allid bättre på att måla tecknigar än vad jag var.

Jag har växt upp nu, jag är inte samma blonda lilla flicka. Jag har förlorat mycket av allt de spring i benen jag en gång hade. Jag har blivit äldre på gott och ont.
Jag hälsar nästan aldrig på mina morföreldrar längre, jag sover aldrig över där längre, jag är aldrig med dem när de handlar och jag hammrar inte längre i min morfars verkstad.
Och många fall vet jag inte varför jag inte gör det.
Varför jag inte är där så mycket oftare. Det blir en tagg i hjärtat, för det är som om de inte får plats i min vardag. Jag hatar mig själv för det. För det är en gyllende tid att jag har kvar de i livet. De kan när som hälst ryckas i från mig, och jag har inte tid.

Jag träffar de på skläckt träffar och då hinns det knappt med att berätta om mitt liv, och de pratar om en vardag som ommöjligt är mer enformig än mig. Morfar säger alltid att jag är vacker och brukar fråga om jag har träffat någon stilig pojke än. svaret blir oftast nej, och det gör ont i mig för jag vet att han och jag, vi båda hade viljat det. Men efter mitt svar säger han alltid. " Ne, det gör du rätt i" så ler han så där med hela ansiktet och kramar mig. Jag vet att han vill bara väl, att det sista han vill är att någon skulle såra mig.

Det är av min morfar jag har ärvft min dyslexi. Han har nog lika stora problem som jag, fast jag har fått en fantastiskt hjälp och kundskaper att övervinna problem. En hjälp han aldrig fick, ingen av honom en chans. De sa bara att han var dum i huvudet. Det har vi gemensamt, ett osynligtband och en delad oförståelse för bokstävernas vidundliga värld.

Min morfar fyller 80 år i maj. Han trodde aldrig han skulle bli så gammal, han tror nog på en övergodummlig makt ovan ifrån. Han har kämpat sig uppåt där ifrån han kom. Och är en av mina förebilder.
80 år är en väldigt lång tid och han har upplevt så mycket som jag aldrig kommer få uppleva och tvärt om.

På ålderns höst har han blivit allt mer glömsk och förvirrad. Han berättar samma historier flera gånger om och ibland och glömmer han vissa saker. I går på släcktmiddagen höll han ett fantastiskt vackert tal om det, hur han glömmer vissa saker, men kommer ihåg det som är viktigt oss. Familjen som han älskar.
Mycket har han koll på men vissa saker börja försvinna. Alla som har någon nära som blir äldre vet hur svårt det är. Hur ont det gör i en. Hur hjälplös man är infår tidens rätt att förendra där den går. Hur rädd man är att de ska förlora greppet helt en dag, och hur dålig man är på att hantera det. Så svårt det är att inse som det är.
Det är en svår konst att bli äldre.
Det är en svår konst att acceptera att det är så livet är, alla blir gammla någon gång.

Ibland brukar jag romanisera min egen ålderdom. Jag brukar säga att jag ska göra allt de jag inte hinner nu, som sticka, dricka kaffe på fat, spela munspel, ligga i en hängmatta, resa, koka marmelader, baka små kakkor, leka med barnbarn, snacka skit med min andra gamla tantkommpis, ha en hund, skriva, och njuta av livet, njuta av ålderdrommen och all klokhet jag har sammlat på mig. Dela med mig av mina erfarneheter, och säga att allt löser sig och verkligen tro på det, stötta människor om kring mig och säga att jag gjorde så här.
Det är nästan alltid solsken i mina drömmar.

Jag tror att jag gör så för jag är så rädd för att bli gammal. Jag är så otroligt rädd, att jag måste fantisera ihop en bild då allt är bättre än någonsin.

Jag är rädd för att få ont i kroppen, att inte orka så mycket jag gör nu, att ligga i en säng en hel dag för man kan inget annat, inte äta, eller ducha själv, att vara beronde av andra, att få ta mängder av mecediner, att ramla, att bli ensam, att inte få komma ut på våren, att bli bortglömd, att bli gaggig, att bli sur, att tycka att livet inte är rättvist emot mig, men framför allt är min alldra största rädsla att förlora minnet.

Jag är rädd att inte kunna komma ihåg det fantastiska liv jag left, att inte känna igen de jag älskar, att inte minnas min egen mormor och morfas sängdoft, inte minnas alla äventyr jag hade i tånåren, inte minnas min första kyss och storslaga förelskelse, inte minnas.
För det fina och det hemska med oss människor är vårat minne. Ibland minns vi mer än vad som är skonskamt för våra själar, men vi har även ett fantastiskt minne som kan frysa ögonblick till evighet. Som vackra bokmärken som vi kan ta fram och se på regniga dagar, felaktigheter i efter hand som vi kan skratta åt.
Vad är vi människor utan minne?
Guldfiskar?


Jag älskar mina morföreldrar.
Jag önskar att jag kunde stanna tiden. Eller spola tillbacka den till tiden då jag sov eftermiddag med dem.
Min morfar heter Frank och om jag någonsin får en son vill jag väldigt gärna att han ska hetta det. Frank.

För jag kan minnas doften som fanns mellan min mormor och morfars lakan när jag var liten. För mig luktar det barndom, det luktar minnen så fina så att när jag berör de med tanken känns det i hjärtat.

Sol och blomdoft i melodin.

"Jag ville skriva en sommarvisa,
där ögonblick blir till evighet,
men ord blir stumma och toner dunkla,
min innersta tanke
förblir en hemlighet."

Vi sikter på andra höjder, ni får skratta om ni vill.

Det var efter vi hade varit på wild west som vi insåg att det här med showartist ska få bli en dröm. En illution, så när vi sitter i publicken ska vi tänka "det skulle varit oss" Vi ska drömma om det, men vi ska apsolut inte jobba med det. Jag kände mig som ett skämt i dag, eller i alla fall felpalserad. Inget man bara skrattar bort med de människorna, för mycket blodigt allvar.
Liksom inte vår grej.

Det var efter det som vi gjorde en jätte god paj, åt taziki, bröd, sweet chilli, truisk yorgut och mängder av vatten i sommar solen och det var då vi njöt av livet.
Vi pratade lite om hur livet ändras och allment om vardagen.
Jag och sofie började fylla i papper om aupir jobbet, vilket känns som en massa papper som man nog aldrig riktigt blir klar med.
Efter det kom släckten, ingen har väl missat att anton är hemma. Så nu var det släcktens tur att hälsa honom välkommen, med mat, bildspel, rabarber paj och skratt.
Jag pausade en stund och gick ut med mormor och morfars hund. Otroligt vilken kväll, som världen höll andan, Solen gick ner bakom kullarna, och det var ett rosa sken över kvateret. Synd att jag promenerade ensam. Promenader är ju bäst om man är två.

Lite bilder i från den trevlig lunchen.

Sofie i tipp topp.

Min super goda paj.

Alla vet ju att av sol får man canser, sofies utmärkta sätt att skydda sig ifrån att bränna hårbenen.
Toppen.

Jag o Milla.

Om att beröra.

För att detta ger mig pytteskin.

Maj förra året. Och jag vet vad du tänker.

Maj förra året.

Jag minns att solen inte sken, jag minns att det regnade. Att jag och sofie trängdes under plåttak. Och helt plötsligt stod den där, jag som hade väntat, jag som hade letat.
En jordglob, fungerande. 40 Kr vilket klipp ibland de bästa jag gjort.
Jag och sofie gick under kastanje träden.
Jag var hög på lyckorus och hemma hos frida såg vi en film.
Den dagen regnade det så mycket att det bildades vattenpölar som stora sjöar utanför skolan byggd av tegel.
Sofie lyssnade på låten "bannana pancakes" och annars minns jag inte så mycket mer.

Det var Maj förra året, den första maj mer precis.

Mer precis den första maj i år.

Jag vaknar hos min syster och har sovit för lite timmar, bennen känns fortfarande stumma efter all dans, ögonlocken tunga.
I en bil emot trängslen, i ens trädgård så inkasserade jag två klänningar och ett linne. En 70 tals inspererad klänning, en tukos som är mer skrunkligt tyg, med fina klappar. Jag diggar den.
Efter det hamnar jag i min broslägenhet. Hanna och Anton ska flytta in dit igen. Så jag hjälpte till att städa, sura, putsa, damsuga. Jag är bra på det.
Tråtts lite sömn blev lägenheten snart väldoftande av grönsåpa vilket kankse är ibland de finaste dofterna som finns. Varför finns inte det på perfym?

Jag kom hem och åt i solsken, byggde world trade center, såg humör galan, drack te. Och blev trött.

Det var den 1 Maj detta året.
För övrig är Maj min favorit månad.
Om jag fick välja skullle jag föda barn, gifta mig och dö i Maj. Bara en parantes.

För isen som äntligen sprukigt loss, du och jag för oss!

Inte skrivit på ett tag.
Sist jag satte mig ner för att verkligen försöka få ihop ett inlägg. Ringde mobilen, det var ifrån Norrland, så jag fann det mycket trevligare att ligga i sängen och prata än att plugga NK och blogga.

Jag har hämntat ut min studentmössa. Den ligger i en fin vit katong på golvet i min gardråb. Jag tror att alla som har hämtat ut en studentmössa i sitt liv håller med om att det är en spännande kännsla. Läskigt och storslaget.
Och så på riktigt. Det är möjligt att när någon frågar mig om 5 år, så kankse jag har glömt hur storslaget det känndes.
Ta bort plasten, och så satte jag den på huvudet. Såg mig själv i speglen och log. Det är nära nu. Samtidigt slogs jag tanken. Vem är hon?
Vem var hon när hon började gymnasiet, och vem är hon nu?
Jag vetinte om jag kan säga om jag var direkt jätte snygg i den, men jag kände mig fin. Vuxen. Eller nej, jag är inte alls vuxen.
Jag är en fågel som har börjat att fundera på att lämna boet, men vet att vingarna inte håller. Hur jag gör kommer jag falla ibörjan, innan jag lär mig flyga.
Men kul är det.

Jag hade NK prov, jag bedde om mirakel, men egentligen orkade jag inte bry mig. Jag gjorde slarvfel och det är möjligt att det på sikt kommer dra ner betyget.
Men sådant bry man sig inte om när de är sol och den ända lektionen vi hadde.
Vi gick på strumpebyxjakt och efter det åt vi lunch på en mysig bakgård i solsken.
På kvällen lagade vi super god Moussaka. Åt brie ost, drack gott vin och skålade för våren, för isen som äntligen spruckigt loss.
Frida sjussade mig på cykel till stan, vi sjöng Lars Winnerbäck hela vägen. Jag hade min fina sjömansklänning, sofies sin snygga klänning. De fladdrade i vinden. En främmande ung kvinna kom fram till mig och sluddrade att min klänning var cool och jätte snygg. Då blir man ju glad.

Du som jag, när vi dansar.

Lite bilder ifrån i går, helt enkelt.

Lunch på stansbästa bakgård. I solsken.

Moussuka, mumms.

Det var en fantastiskt vacker kväll.

Skepp o hoj.
Det är i denna klänning jag ska hitta min sjöman som på minner om håkan hellström.
Han lär mig segla och så lever vi så ett tag.
Han fanns dessvarre inte gå dans golvet i går.

Men vi hopp as.

puss.

skulderblad.