Poesi: Äppelträd och främmande galaxer.

Äppelträd i blom och främmande galaxer.

Hon söker efter hans sinnesrörelser i en bort glömd stad. Långt bortom hans
medvetande i ett annat universum. Skrattar han högt åt ett dåligt skämt som
på minner honom alldes för mycket om hennes tårar.
Hon vaknar mitt i natten ut av tysnaden, för hans röst håller henne inte
vaken på samma sätt längre. En gång hade han varit kärleken, varit luften
hon andades, blodet i hennes omlopp, nu var han inte mer en än baksmälla och
ett minne som doftar kärlek.

Det sträva tyget under hans hand, för starkt kaffe för sent om natten. Något
håller han vaken, han ser frågande upp emot en stjärnklar himmel. Men han
vet att det är bara hon som har svaren.
En gång hade hon varit kärleken, livet hans sol och eviga längtan. Nu var
hon inte mycket mer än en ständig huvudvärk, och en rosig kniv som river
inom honom.
Han ger sig själv ursäkter och vettiga skäl att han aldrig ska höra av sig
till henne igen. Hon är en adress på ett vitt papper, hon bor i en annan
galax och har aldrig till hört hans liv.
Bara hans drömmar som han sparar i en ask, gömd i byrån i barndomens
bortglömda vind. Han sparar drömmarna om han någonsin skulle behöva dem
igen.

Hon öppnar munnen men de ord som skulle komma, blir en viskning som dör ut
och det låter inte mycket mer än ett kvävt stön. Hon andas tungt, för starkt
kaffe för sent, har svalnat, lakanden luftar ensamhet och känns sträva emot
hennes nakna hud. Hon drar in dofterna och slår bort alla tankar som på
minner henne om hans rakvatten.

En annan, den nya flicka tar hans hand, ”det är så rätt” tänker han. Hennes
svarta lockar, lockar sig i solens sken och glänser likt korparnas fjädrar.
Himmel blå, himmel blå, blå, blå ögon, blå sippor och grönt gräs. Blåa
kännslor. Men när den andra flickan, den nya flickan pratar om framtid om
ett hus och barn mår han illa.
Han tänker på henne som söker hans sinnesrörelser en bort glömd stad. En
gång hade han lovat henne sin framtid. Han släpper den andra flickan, den
nya flickans hand.
Samma kväll dricker han för mycket sprit och älskar med flickan, men hon har
tystnat nu man kan nästan tro att hon sover.
Han själv kan inte släppa tanken på att lakanden känns sträva emot hans
nakna hud.

Allt hon minns efter natten med den främmande manen, Är hur hennes hög
klackade skor hade ekat emot höghus kvarters väggar.
Den anledningen till att den främmande mannen hade fått följa med hem, var
att hon tänkte på honom, den främmande mannen påminde henne om honom, han
som en gång hade varit hennes, syre, blodet i hennes om lopp och i natt hade
lakanden luftat för mycket ensamhet. När hon blundade så hårt hon kunde, var
det nästan som det var han, hennes kärlek som kupade sina händer runt hennes
bröst på riktigt, men det var bara nästan.
Den främmande manen hade bett henne ta av ”dem där”. ”Dem där” var något så
litet av spets så det ens inte kan kallas för trosor, hon hade bara gjort
som han sa.
Nu låg hon vaken med tystnaden, den främmande mannens stön har tystnat nu
man nästan tro att han sover. Hon ligger vaken med tystnaden, Hennes syres,
hennes blod i omloppet hans röst håller henne inte vaken om natten på samma
sätt längre.

Han tänker på henne när äppelträden blommar som vackrast, en gång pratade
hon om längtan och äppelträd i blom han minns inte riktigt vad hon sa. Men
vackert var det, det doftar som parfymen hon hade sprutat på breven innan
hon la dem på posen. Han tänker att hon är som äppelblomman när den står i
blom, lika smakfullt vacker.

Hon gick ut i vår natten, främlingen sover i hennes säng. Hon tänker bara på
hans äckliga händer innan för tröjan med avsmak. Hon spottar symboliskt för
att försöka få bort smaken av honom.
Sedan stannar hon plötsligt mitt i ett steg, hon stannar vid ett äppelträd
som står blom, hon minns när de låg i gräset under äppelträdet.
Hon hade pratat om längtan, hon vet inte om han någonsin förstod vad hon
egentligen hade menat, att hon egentligen älskade honom.
Hade han förstått det?
Hon söker efter hans sinnesrörelser i en bortglömt stad i en annan galax
ligger han i en säng.

Lankanden skaver emot hans nakna hud, han har tystnat
nu man kan tro att han sover. Men det ända han kan tänka på att äppelträd
träd i blom. Hans kärlek till henne hon som bor i en bortglömt stad i en
annan galax egentligen älskade han henne, hade hon förstått det?