Mer galen dans till folket.

Så var det kultur natt i Halmstad.
Det blir alltid lite så som man inte vill att det ska vara men ändå blir. Det är halmstad vi pratar om, här säller man in, utan att det regnar.
Så någon 50-60 tals dans blev det tyvärr inte, men vi dansade till Vincent vicius glada toner.

Jag tycker alltid att det är så svårt att börja dansa. Nästan omöjligt. Speciellt om man står med människor som inte dansar. Det är så lätt att låta bli.
Men så hör man de glada tornerna och inser att stå still till sådan här musik skulle vara slöseri med tid.
Så börjar man dansa, det tar emot. Varje rörelse känns så stel, man är så medveten om alla som ser på en. Det är jobbigt.
Men man vet, att snart händer det.
Helt plösligt så händer det. Det är som allt upphör, det ända man hör är musikens rytmer, det ända man känner är hjärslagen. Glädjen, och det är helt omöjligt att inte le. Att inte skratta, allt blir dimmigt, man blir yr och lycklig.
Jag önskar att alla kände att lite dans skulle vara upppiggade, det är det. Värsta kicken.
Tips. bry dig aldrig om hur du ser ut när du dansar, för i slut ändan spelar det ingen roll.

Efter detta så dansade vi något som kallades "frigörande dans" vid det här laget var jag hur varm som hälst, strupmebyxorna åkte av. När vi i grupp dansade som sklett. Så befriande, så roligt. Ändu en gång bara musiken.
Efter detta såg vi min favorit film "jeteme pari" utomhus, såg teater som uppfyllde våra fördommar, såg astrid lindgren potrettet som blivit museum förmål, såg på killar som sprutade eld.
Ja det var en fin varm natt, kanske den sista varma natten i september?

En fredag som denna, första i september.

Mina glasögon är borta. Helt borta, alltså jag förstår inte. Hur något bara kan försvinna.
Jag tycker att jag är ganska så ordentlig, det betyder inte att jag har koll på saker. Mer att jag springer runt och får panik för jag är helt övertygad att jag har tappat plånboken, glömt mobilen, förlagt nycklarna.
Offtast ligger plånboken i min skrivbordslåda där dens plats är, mobilen ligger i väskan där jag alltid har den, eller på skrivbordet, och nycklarna ligger i innerfacket på min väska, eller hänger runt halsen. Så jag brukar inte tappa bort saker, bara jag som tror att jag gör det. Det finns en skilnad som är hår fin.
Så jag skulle säga att jag nästan aldrig tappar bort saker, men min kära vännina sofie skulle nog säga att jag gör det titt som tätt.

men inget liknar dessa glasögon som är helt borta. De finns inte i väskan, eller i datorväskan, hemma, skolsalen, skolexpitionen. Helt borta. Vem skulle vilja ha dem?
Detta är något som ger mig en irreterade huvudvärk, en gnagade kännsla i magen och jag bara tänker på vad fan de kan vara. Jag har räknat ut att jag haft dem i 5 år, det är lång tid. Men vårat avsked skulle inte ske så här.
Jag har beställt tid för att kolla synen, vilket verkligen behövös. Och så kankse nya glasögon då, om de inte kommer fram igenom ett mirakel.
Fy fabian för att välja nya bågar, sådant är alltid svårt.

I kväll har varit en helt underbarbar kväll, en sådan kväll som jag vekrligen behöver. Lung och ro. God mat, och en jätte bra amrekans film.
Jag gick även ut och gick med lill killen i barnvang, vi hade solen i ögonen och han såg på mig med sina små blå. Än har de sett så lite i livet, han log med sitt tandlösa leende, och jag tänkte tankar.

I morgon är det kulurnatt i halmstad. Och det ska inte regna!
Jag ser verkligen fram emot detta, jag ska dansa till 50-60 tal musik, se teater föreställningar, gå på museem, konstutsällningar, skriva kontakt annons, ta bilder. Och det som faller mig i smaken.
Oh!

Magnus.

Sådant här kan pigga upp i höst mörket.
Antagligen, men tur så ska jag se honom live i oktober.

Det finns mycket att se fram emot.

Jag tänker alltid på christopher när jag ser magnus, plust att jag aldrig kan låta bli att le, och små skratta. Och visst ligger det något i det.

Om ljusgula hus som försvinner. Han finns inte med i the black box.

När jag cyklar till skolan passerar jag hans ljus gula höghus på vänster sida. Om jag vrider på huvudet och snegar kan jag se det mellan gatorna. Jag kan se hur det sträcker sig emot himmlen. Jag snegar på det varje dag och jag kan inte längre låta bli, jag vetine om det är ett inlärt betende eller något jag måste göra. Det är som jag hoppas på att jag se se honom på gatan och att vi ska springa på varandra, samtidigt har det blivit min värsta fasa.

Det blåser höst utanför mitt fönster och jag ringer honom. Tänker efter om han är ett sustitut för något annat, men vågar inte ställa frågor som leder till saker vi aldrig pratat om.
Han tänker inte i samma omloppsbanor och jag måste ändå tro på kärleken, måste tro på något i denna tro lösa värld.

och allt det som var så nära, är så långt bort nu.

Onsdag.

I dag har jag...
... cyckat i en sådan motvind så det känndes som jag aldrig skulle komma fram.
...haft en sådan huvudvärk att det gör ont för varje steg jag tog.
...blivit trött på musik läraren som bara babblar.
...ätit äcklig skol mat.
...druckigt te.
...fynad byxor, kläning och mys dress på loppis med sofie.
...pratat i telefon med frida
...varit trött redan när jag vaknade i morse.
...haft intressant kulurhistoria.
...skrattat.

Älskade milla.

1+1=2

Och det är ungefär allt du behöver veta.

Bäst ljust nu, dansa!

Oh vad fint!