När jag cyklar till skolan passerar jag hans ljus gula höghus på vänster sida. Om jag vrider på huvudet och snegar kan jag se det mellan gatorna. Jag kan se hur det sträcker sig emot himmlen. Jag snegar på det varje dag och jag kan inte längre låta bli, jag vetine om det är ett inlärt betende eller något jag måste göra. Det är som jag hoppas på att jag se se honom på gatan och att vi ska springa på varandra, samtidigt har det blivit min värsta fasa.
Det blåser höst utanför mitt fönster och jag ringer honom. Tänker efter om han är ett sustitut för något annat, men vågar inte ställa frågor som leder till saker vi aldrig pratat om.
Han tänker inte i samma omloppsbanor och jag måste ändå tro på kärleken, måste tro på något i denna tro lösa värld.
och allt det som var så nära, är så långt bort nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar