Mer galen dans till folket.

Så var det kultur natt i Halmstad.
Det blir alltid lite så som man inte vill att det ska vara men ändå blir. Det är halmstad vi pratar om, här säller man in, utan att det regnar.
Så någon 50-60 tals dans blev det tyvärr inte, men vi dansade till Vincent vicius glada toner.

Jag tycker alltid att det är så svårt att börja dansa. Nästan omöjligt. Speciellt om man står med människor som inte dansar. Det är så lätt att låta bli.
Men så hör man de glada tornerna och inser att stå still till sådan här musik skulle vara slöseri med tid.
Så börjar man dansa, det tar emot. Varje rörelse känns så stel, man är så medveten om alla som ser på en. Det är jobbigt.
Men man vet, att snart händer det.
Helt plösligt så händer det. Det är som allt upphör, det ända man hör är musikens rytmer, det ända man känner är hjärslagen. Glädjen, och det är helt omöjligt att inte le. Att inte skratta, allt blir dimmigt, man blir yr och lycklig.
Jag önskar att alla kände att lite dans skulle vara upppiggade, det är det. Värsta kicken.
Tips. bry dig aldrig om hur du ser ut när du dansar, för i slut ändan spelar det ingen roll.

Efter detta så dansade vi något som kallades "frigörande dans" vid det här laget var jag hur varm som hälst, strupmebyxorna åkte av. När vi i grupp dansade som sklett. Så befriande, så roligt. Ändu en gång bara musiken.
Efter detta såg vi min favorit film "jeteme pari" utomhus, såg teater som uppfyllde våra fördommar, såg astrid lindgren potrettet som blivit museum förmål, såg på killar som sprutade eld.
Ja det var en fin varm natt, kanske den sista varma natten i september?