Sådant som inte borde hända, som jag älskar att det faktist händer.

I been thinkning aubout all this hole spring now

Det borde inte vara så att en pojke som rest jorden runt medans jag gick ifrån sängentillskolantillpluggettillträningtillpluggtillsängs.
och tänkte på honom i meller tid så där i smyg lite överrallt. En hel vår.
För att sedan veta mer om honom än vad han vet om mig, och sedan få veta att en lolita på andra sidan jorden har fångat hans uppmärkasamhet.
Och inte vetat varför, men kännt hur det brännde till i bröstet utan anledning.

Det borde inte vara så att man springer in i Sådana pojkar som fångar ens uppmärskamhet. Sådna pojkar borde inte få dyka upp bakom en rodendendrånbuske i en central park utan att man är beredd.
Utan att man hinner tänka hur man säger ord rätt, vad man säger.
Sådana pojkars oplanerade möten borde man känna till så man kan planera det när man inte kan sova. Så man kan räkna timmar.

Men så är de inte.
Han dyker upp, bakom en rådendrån buske i centrala halmstad i parken. Så ofta jag har tänkt att vi kunde ha sprunigt på varandra men så tacksam över att det aldrig har hänt och arg att det aldrig har hänt.

Och när det plötsligt händer.
Då skriker en röst bakom revbenen NEJ, OJ, och HURRA! När jag ser honom.
Fast jag känner sådan flykt att jag hälst bara vill försvinna, springa, kasta mig in i en buske. För hjärtat slår så snabbt och jag kan inte prata normalt då.

Precis då när jag vill försvinna stannar han sin cykel, jag avslutar ett telefonsamtal för fort.
och tänker "detta häner inte", fast egentligen hinner jag inte tänka alls.
Pratar sedan för snabbt för mycket på för liten tid, (som vanligt) och ser bara ögonen som ser på mig.

Efter en obestämdbar tid.
Han har brottom till jobbet.
Säger att jag kan komma in där och prata mer någon dag.
visst tänker jag, och vet inte om jag skulle våga.

Så är han borta igen.
Det borde inte få gå till så.
Men så går till till i verkligheten.

Kankse är det tur, utan tid att tänka går nog allt lite lättare.

Hög på något helt nartuligt brus, ringer jag frida, och sofie.
Hamnar på sofies köksgolv, där ligger jag ett tag i chok.
Tuggar på kakdeg och är förvirrad, lycklig, och trött.

Det brode inte gå till så.
Men egentligen borde jag inte vara frövånad, kan han hamna i min säg utan anledning, förvånar inget nu mera.
Åter igen: Livet är oförsägbart, knasigt och underbart.