Min gymnasie tid, snabb version.

Jag har sammanfattat min tre gymnasieår. På kort tid.
Lite nostalgisk så här, nu nära slutet.

Ettan:
När jag började gymnasiet började jag det med en flicka vars namn är Alexandra. Vi började där tillsammans, vi var som ett och gjorde ALLT tillsammans. Så att klara gymnasiet var nåogt vi skulle klara av tillsammans.
Vi började samma linje och oj vad jag var glad att ha henne vid min sista, framför allt de första dagarna i skolan.
De dagarna då jag var livrädd, då jag smög mig ut med kårridårer och ville mest bara hem. Då är det bra att ha en vän vid en sida.

Första dagen i matsalen satt jag så nära mat vagnen som möjligt och försökte få lite mat i den nervösa magen.

Annars var ettan, tuff. Jag hade precis fått min dyslexi diagnås och jag fattade noll vad det innebar, jag fick hjälp för första gången, jag fick stöd och allt var nytt, min diagnås, skolan, lärarna, klassen, ämnnen.
Men det gick bra och med tiden började jag att tycka om min skola jätte mycket.

I slutet av ettan blev jag kär i en pojke i sthlm, och det var långt dit. Våren var som vackrast och han var alltid för långt bort. Men vi sågs några gånger och övervann avstånden.

I den vevan, så gick jag och min aldra bästa vän Alexandra vändskap sönder. Jag kände mig ensam i världen, jag var rädd, lesen och kände så många kännslor att jag inte viste ut eller in.
Det blev ett uppbrått, en pungt och ett nytt liv utan den vänskapen tog tid att vänja sig vid.

Det kan låta konstigt, men jag och sofie hade aldrig pratat med varandra (knappt) fast vi gått i samma klass i ett år.
Det var skolavslutning, Sofie hade nog världens längsta lugg. Hon skulle se Marit bergman live, jag skulle till sthlm och jag tror att det var det vi pratade om den skolavslutningen.
Samma kväll skickade hon ett sms, hur bra marit var, det var ett frö till en ovärdelig vändskap.

Den sommaren jobbade jag på Mc donalts, och som städerska på Grand hotel. Jag jobbade livet ur mig, saknade alexandra, gjorde för hastat slut med pojken i sthlm och blev alldes upp över öronen förelskad i en vacker oktoberpojke, det var kort, intensift och prick säkert.

Precis innan skolan började åkte jag och sofie (utan att knappt känna varandra) till way out west, jag sov över hos henne och vi möttes i det underlandet, det var där det verkligen började. Efter det har vi bara blivit mer och mer "vi".

Tvåan:
Men sommarlov tar slut, när skolan började hade alexandra bytt klass. Igenom Sofie lärde jag Känna Frida, Maja och efter hand Lollo.
Det var början på en tvåa på gymnasiet som nästan dödade oss. Jag sov dåligt, åt dåligt, tänade, och pluggade, pluggade, pluggade.
Men i mellan varven drack vi te, jag och sofie blev förtjusta i loppis, började åka till göteborg, citera musik, skrattade och fick vår internt dåliga humor.
Det känndes som jag började hitta mig själv på ett nytt sätt, som jag på något där i tvåan som jag kom att hålla fast vid än idag. Än tro, en övertydelse och växte nog lite som människa.
Tack o lov tog två:an slut, hej då till matte, italienska, och annat som tungt oss.

Den sommaren 2008 jobbade jag som hotelstäderska, längtade efter studenten och få göra av jag vill. Saknade Frida som åkte i väg till USA i något som känndes som en evighet. Jag och sofie var ofta så trötta att vi inte orkade göra något kul.
Jag blev kär i en pojke som hade sne lugg, snackade skonska och rökte alldes för många ciggaretter. Vi brukade ligga och hångla i min säng så fort tiden räckte till.

Trean:
Jag började trean, allt känndes kontigt, att vara älst, att jag gick sista året. För det är precis vad det kom att bli "sista höstlovet, sista jullov, sista allt" Jag var förvirrad och pluggade som en galning mellertid. Och började göra progetarbete (vilket tog på mig, men vilken sussé) På vardagarna drack vi vin och gick på studentfester. Hängde i göteborg och åkte skidor. Trean är tuff, när man inser att det finns ett liv utanför skolan och att det livet snart tillhör man själv.
Jag var så rädd, ett tag.

Jag sökte alla jobb som fanns, jag sökte ännu mer jobb, jag försökte komma på vad jag ville med livet, samtidigt tränade jag, hade oro i magen, åt för lite, stressade, pluggade, och allt känndes svart.

Samtidigt under dessa år har jag landat i min dyslexi, jag har lärt känna mig, vad den innbär för mig osv.
Och jag har gjort något som känndes omöjligt när jag började.
Jag har uppnått resultat jag inte trodde var möjliga.
Om någon hade sagt till mig att jag skulle lära mig läsa under min gymnasietid och skriva så bra jag gör nu. Hade jag aldrig, aldrig trott dem!
Att jag skulle ha lärt mig så mycket, och fått så bra betyg!
Jag är så otroligt stolt över det, det har inte varit lätt och det har tagit mycket. Men inte när man tänker på allt de som de gav mig.


Jag trodde aldrig att det skulle vända, men det gjorde det.
Jag fick ett jobb jag verkligen ville ha! (lyckligare än någonsin)
Plugget började av ta
Jag kunde räkna månader till studenten
Jag kom på vad jag skulle göra till hösten.
Jag började plugga körkorts grejer.

Sista månaderna har alltid blivit lättare och lättare.
Även om man möter små problem mest hela tiden (vilket tur är) så är jag så mycket lättare nu för tiden.

Om två dagar tar jag studenten.
Jag tar inte studenten med Alexandra, jag har inte verkligen pratat med henne på snart två år.
Jag tar studenten med väldensbästa vänner Frida och Sofie.
Jag har utveckats på alla vis så enormt under min gymnasietid.
Jag har lärt mig läsa på riktigt!

Det som är lite kul är att jag näst in till har bloggat om min gymansietid. Så ni få som har läst hela vägen, har hängt med.
Ibland när jag läser gamla blogg känns det som det har gått hundra år.
Jag vill minnas min gymnasietid, men inte leva om den.

Ofta minns jag inte den Lovisa som började Gymnasiet. Men jag vet mycket mer om den Lovisa som tar studenten om två dagar.
Hon som har hela livet och framtiden framför sig.
Hon som har haft möjlighet att lära känna så fina vänner, fått lärdommar och möttproblem.
Hon som kommer göra sin framtid till någon alldes fantastiskt.