Nu finns det inga tårar ikvar, be aldrig om ursäkt igen.

Mycket hade jag tänkt på
Jag hade tänkt att jag kanske glömmer bort en regel, kanske glömmer jag se åt höger, kankse kör jag för sakta, kanske för nära, kanske kommer jag in på nåogt, kanske kan jag inte hatera något, kanske.

Men att det i slut ändan skulle ta mig ifrån min ända chans att få försöka för att jag inte har glassögon, när jag inte ens behöver glasögon.
Det trodde jag aldrig.
Aldrig hade jag trått det. Det fanns inte med på kartan, i bilden, innan för ramen, Utan långt åt helvete utan för.

Svordommar, tårar, klump i magen, besvikelse, besvikelse, tomhet, tårar.
Olust, ligga i en säng och tänka, tänka tänka på allt som snurrar för fort.

För att sedan resa sig ur sängen, lyssna på musik.
För att sedan ringa milla.
För att sedan besluta sig för att gå vidare, sätta nya mål.
För att sedan vara med milla, äta god mat, gå lååång fin kvälls promenard, för att sedan äta kakor.
För att sedan dricka te, ha fötterna i vatten som doftar gott och prata i telefon.
För att jag ikväll årkade skratta, och verkligen ska göra mitt bästa i morgon. Nu när de ger mig chansen.