Trött, jag blir så oförklarligt svag.

Vad hände med de dagar jag trodde jag levde på?

Det är lite som en sten i bröstkorgen, och det försvinner inte.
Jag känner igen känslan alldes för väl. Jag vet att det är prestationskrav, press, stress, för lite tid, ångest som har sammalts där och blivit en hård jävla sten man inte blir av med.

Det känns inte som jag gör ännat än: Går till skolan, går i skolan, går över i skolan och har slutpruduktion, åker buss hem, fryser, äter lite, pluggar, pluggar pluggar. Somnar.
Vakar Går till skolan, går i skolan, går över i skolan och har slutpruduktion, åker buss hem, fryser, äter lite, pluggar, pluggar pluggar. Somnar.
Går till skolan, går i skolan, går över i skolan och har slutpruduktion, åker buss hem, fryser, äter lite, pluggar, pluggar pluggar. Somnar.
Går till skolan, går i skolan, går över i skolan och har slutpruduktion, åker buss hem, fryser, äter lite, pluggar, pluggar pluggar. Somnar.
Någon stans där i mellan lyssnar jag på humba humba musik tränar långsamt och det kallas core och dagen efter kan jag knappt gå i trappor.
Grattis, du trodde att du var vältränad och hadde muskler efter att ha tränat som en idot hela hösten. DU trodde fel, det visar sig att om man ligger ner i en säng i en vecka så tappar man allt.
kul, kul.
Där i mellan skriver jag listor. Långa listor. Planerar dagar, och ser det svarta.

Och det är skit ibland att inte kunna läsa så bra själv.
Och det tar längre tid, tar mer enargi.
Enargi som jag efter flera timmar inte längre har.
Och tillslut är jag bara så trött, att jag kan börja gråta för inget alls.
Jag vill bara bränna böcker och tänker att jag kan fan plocka sopor och får betalt men jag ska aldrig mer plugga bort mina söndagar efter studenten.
Allt känns över min nivå, jag glömmer bort vad som är bra med mig, vad som är bra med allt och texten blir en oläslig svart massa.
Då blir jag svag, liten, så liten, att jag kan få plats mellan mamma och pappas madresser, i en en liten liten ask och sur.
Arg, otrevlig, ocharmig, och jag vill bara att någon ska säga, jag läser, du skriver, så gör vi det här tillsammans.
Eller skit i det, kom vi dricker te, prata du om ditt liv så masserar jag dig.
Men instuderings frågorna till NK:n försvinner inte, jag hittar inte svaren.
Jag orkar inte försöka och sätter för höga krav på mig själv.

"Då blir jag trött, så oförligarlig svag för det känns precis som jag har varit här förut," - loke.

Då sätter jag på lars winnerbäck "håll ut" och sjugner med en sådan inlevelse, så ni är glada att ni slipper höra.
Han ber mig hålla ut, säger att snart spricker en bubbla, och då tänker jag. Att det är så, snart spricker bubblan för gått.

p.s jag hatar att när jag pratar med folk inser jag att mitt liv är planerat för flera veckor fram.