Amnesty.

Det handlar inte om att gå på loppis.
Det är en hobby, precis som att måla tavlor, spela gitarr, inredning, scrap booking, läsa böcker, sammla frimärken.
Det är en hobby, det är ett begär.
Annars njuter man inte av att gå upp klockan halv 8 var varrannan lördag.
Man går inte upp oavsett hur få timmar man sovit, hur mycket det än regnar.

Varje gång jag går till Amenesty får jag för höjda hjärslag.
Jag älskar att nynna på musik, cykla, träffa Sofie och prata om livet medan vi varandrar runt i amnesty lokaler.
Där försvinner guld pengarna på onödiga köp som vi inbillar oss vi skulle ångra oss så om vi inte köpte.
Saker vi inte köpte är bränn märkta bakom ögonlocken och det gör så ont när man tänker på det. Så det slutar med att man köper det som känns rätt för studnen.
Man köper en rysk docka till utan att veta vart i rummet hon ska stå. (speciellt sofie)
Man rotar bort all stress och blir lagom trött och när man kommer hem vid tolv snoret i gen är det lätt att man somnar i sin mjuka säng.

Det finns en charm i det.
Och Det älskar jag.
Må många städer ha allt de Halmstad saknar, men de har inte amnesty.
Amnesty is the skit.

Jag hittade vita fina strumpebyxor för 5 kr
Hur billigt är inte det liksom?

Jag är lite svag för sådana här väskor.
Denna ska jag ha knä strumpor i.
De väler över, men ser fint ut.