Kvällar då jag hoppas Frida ringer med glädje i rösten.

Varje gång telefonen ringer i dag.
Så önskar jag att det är Frida.
Jag önskar att det är Frida, att Frida ska ha den där rösten man har när man ska ge ett riktigt glatt besked. Man försöker låta helt normal, men det är hopplöst, i mellan orden hör man glädjeruset.
Det är aldrig Frida som ringer.

Bara det skapar oro, som det låg en högre sannolikhet om hon ringde nu och inte sen. Som om det kan vara föresent om hon inte har ringt innan 9.
Det är barnsligt, men sant. Det ligger ligger där i maggraopen, en massa förväntan som snart är en massa oro.

Det är tur att det besked Frida ska ge mig inte gäller liv och död. Långt där i från faktist. Det är tur att det handlar om andra saker och inget allvarligt, men det är ju de här förväntningarna.
Om jag får ett tråkigt besked, kommer jag säga "jahap, jaja så är livet," sedan kommer jag sucka, sucka, sucka och tänka "varför, varför" om det är riktigt illa så börjar jag be till högre makter. Vad tycker Fröken Sofie om det?
Nej. Jag vill försöka spekulera. Jag vill försöka att inte se något, att inte känna förhopplingen som lyckorus i maggropen.

Men det är inte lätt, en kväll som denna.
Då allt är mörkt.
Det är inte lätt när Frida inte ringer.
Frida ring mig nu!