Österike.

Jag har precis kommit hem i från ett land vars bergstoppar är så höga att man når nya himmlar. I den himmlen har jag och frida left i en veckas tid.
Där fanns ingen ångest, konstiga krav eller tråkiga saker.
Där fanns skratt långt in på nätterna, inrern skämt, snowbord/skidåning, mer eller mindre god mat, sjukt mycket after ski dans, corona öl, kex chocklad, söta pojkar, promoenader i uppförs backar.

Vädret har varit värierande, allt ifrån stålande sol till snöstorm. Isiga backar och somliga dagar så mycket snö att när man rammlade känndes det som man rammlade i bommul. Fast kallare.
Tillståndet har varit på topp, tråts förkylning, magont, och på en vild afterski tramade en klump fot med sin pjäxa på min lilla fot. Så jag blev halta lotta.
Vi har hört tjat om sjukdommar som inte finns och skrattat åt det bakom stängda dörrar. Vi har pratat om hur skönt det är att sova och vaknat mitt i natten för att äta kexchocklad. Vi har ätit för mycket pomfrits, för mycket coca cola och Mamba är allt man behöver enligt frida. Veckans låt har varit "det löser sig" för så kändes livet.
Så tvärt om ifrån allt där hemma.

Vi har pratat med folk som jobbade där och jag erkänner att jag inte alls vilja åka hem. Jag vill inte har 3 månader kvar till studenten, jag vill inte hem till måndagar, onsdagar och friskis och svettis. Jag har pratat med människor som har fått mig att förstå att livet är verkligen vad man gör det till.
Känns upppiggande måste jag säga.

Bussresan har tagit oss hårt, hårda säten i en för liten buss med delvis jobbiga människor, trötthet, ben som somnar, hunger och illamånde. Great, det tog oss 25 timmar att ta oss till österike. Hem känndes hälften så långtid. Fat nu känner jag mig allt för trött, sov ganska lite i natt.

Det har varit helt underbart. Och nu är det inte så dumt att vara hemma.
Men vi ses igen.

Bilder kommer senare, nu ska jag njuta av att vara hemma.

"finns det ett pris för verklig dumhet, då har jag redan vunnit" - Inte jag inte kär